Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Men det står ju en elefant där!"

/

Klockan var 10.34 på måndagen när helikoptern rörde upp ett snömoln vid Högfjällshotellet i Sälen. Kollektivtrafik är inget för Natochefen Anders Fogh Rasmussen. 200 meter är dessutom långt nog att gå.

Annons

Den där bokstavskombinationen, Nato, är elefanten i rummet i svensk försvarspolitik. Alla ser att den står där. Ingen pratar om den. I alla fall inte på allvar. Statslögnen om neutralitet och alliansfrihet är fortfarande en levande föreställning i folkdjupet. Det bakåtblickande S har inkorporerat den i sin självbild och nya M är angeläget om att inte tycka något särskilt, i synnerhet inget som kan uppröra.

Över längre tid har de praktiska förändringarna varit dramatiska. Invasionsförsvaret ställdes om till insatsförsvar, varpå detta övergavs för en prioritering av internationella insatser – enligt principen om att säkerhet byggs i samarbete med andra. Så blir det logiskt att Sverige har militär i Afghanistan, med FN-mandat och under Natobefäl.

Mycket kan man säga om Sveriges försvarsdoktrin, men inte att den är logisk och tydlig. Idag lever vi med något så motsägelsefullt som en ensidig solidaritetsförklaring i vilken Sverige lovar ge militärt stöd till attackerade grannländer och därför hoppas att de gör likadant.

Estlands utrikesminister Urmas Paet, som kallat Sverige en de facto-medlem i Nato, fick frågan om han litar på Sverige. Han svarade "till 99,9 procent".

Sverige vill ha kakan och äta den i förhållande till Nato, ha fördelarna men inte ta ansvaret och kostnaderna. Allt mer ansatt av frågor i Sälen om det är någon egentlig skillnad mellan medlemskap och partnerskap sade Fogh Rasmussen igår till slut uppgivet:

"Men det förstår ni väl?" och "Det är som för en kvinna. Hon kan vara gravid eller inte gravid, men inte litet gravid. Det finns inget däremellan."

Den där tiondels procenten växte där till en avgrund.

I Sverige finns en bred politisk samsyn att agera försvarspolitiskt som om kvinnor ändå kan bli litet gravida.

I ljuset av västvärldens ekonomiska kris förbättrar nu Nato sitt samarbete med projektet Smart Defence, som ska göra det möjligt att sänka medlemsländernas försvarsutgifter ända ned till Sveriges nivåer, genom att köpa in material och samordna resurser som kan sättas in överallt.

Sverige får inte vara med.

"Nej, de som betalar för detta måste ju tillförsäkras full tillgång till resurserna", sade Fogh Rasmussen.

Givet förlamningen och bristen på ledarskap i Natofrågan är det förstås ändå bättre att samarbeta med Nato så långt det går. Opinionen kommer förhoppningsvis ifatt verkligheten till slut.

Läs Jens Runnbergs tidigare texter från konferensen Folk och Försvar i Sälen

Ny hetta i debatten om Sveriges försvar

Spricka om hur hoten ser ut

Mer läsning

Annons