Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Malena Hilding: Man måste väl få skratta, va?

Annons

Om den lilla människans oändliga strävan.

Den här sommaren vandrade jag ner för ett berg och skrattade nästan ihjäl mig. Okristligt tidigt klev jag på en buss på Kreta, vinkade åt en glad hund på trottoaren och checkade med mitt ressällskap Åsa; hade vi solhattarna? Rejäla dojjor? Vattenflaskor?

Men man vet aldrig vad som väntar runt hörnet. En serpentinväg i soluppgången kan vara hur vacker som helst. Men ni vet. Den där känslan av att slutet är nära blir liksom skarp i konturerna på serpentinvägar. Lösgrus och ett räcke som en treåring kan klättra över är inget säkerhetstänk för en svensk med imaginär hjälm.

Åsas ögon var vidöppna och isblå. Just när det inte kunde bli värre körde chauffören om en annan buss.

Vår guide till Europas längsta ravin heter Thomas. Han har långt, lockigt hår och läderhud. Thomas har bott på en grekisk strand sen sjuttiotalet och en gång blev han svårt sviken av en sorglös dansk blondin. För att komma över sorgen klättrar han i de enorma, mytomspunna kretensiska bergen och tjänar understundom pengar på att guida turister genom Samariaravinen.

Det var bara de två första meningarna som var sanna. Resten hittade vi på. Av ren överlevnadsinstinkt.

Thomas säger: Have you ANY trouble with your body you must tell me NOW!

Thomas pratar oavbrutet. Han ger oss klockslag hit och dit och hotar med evig förbannelse om vi inte håller tiderna i ravinen.

Thomas säger: You must LISTEN to me. You can NOT ride the donkeys if you are tired. Only if your leg is broken.

Allvaret har brett ut sig och någon kräks försynt i en papperspåse.

Åsa och jag fnissar hysteriskt. Det är vi helt ensamma om. Allvaret har brett ut sig och någon kräks försynt i en papperspåse. Och jag tänkte att nu skulle pappa ha varit med. Han hade insett det komiska i situationen. Han var rolig i hela sitt 90-åriga liv och det tackar jag honom innerligen för.

Livet är tillräckligt påfrestande ändå för att man dessutom ska låta bli att skratta.

Det blir den mest fantastiska vandring jag varit med om. Bergen är skyhöga och dimhöljda, de första fyra kilometrarna stupar brant neråt, vi går i en dryg mil över hala stenar och det tar sex timmar i 30-gradig hetta.

Men det är så vackert att man vill falla i gråt över alltet som skapats ur världshaven, över de miljarder år gamla spåren i ravinens väggar som jag kan nudda med fingertopparna. Över den lilla människans oändliga strävan.

Det är så vackert att man vill falla i gråt och därför skrattar vi hela vägen. När vi äntligen kommer fram till det blågröna havet och kastar oss i vågorna kommer ett sen länge glömt minne upp. När min lille lillebror skulle sova och mamma förmanade honom att vara tyst och han sa, men man måste väl få skratta och säga särskilda saker?

Det får man, alltid. Skratta och säga särskilda saker.

Mer läsning

Annons