Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

LISA MAGNUSSON: Undergången är nära för IS

/
  • IS marscherar längs den syriska staden Raqqas gator, där befolkningen hålls som gisslan och nu används som mänsklig sköld under omvärldens vedergällning för Parisdåden.

Annons

Det är snart fem år sedan en islamistisk terrorist utlöste en självmordsbomb mitt under julhandeln i Stockholms innerstad. Han drog ingen mer än sig själv ned i döden, ingen annan kom ens till skada, och hans sista flämtande minuter i livet måste ha varit förvirrande.

Folk samlades runt honom och försökte hjälpa, en av dem han nyss försökt ta livet av påbörjade hjärt- och lungräddning. Jag tänker fortfarande på det ibland. Vad som for genom hans huvud.

Om han kände ilska över misslyckandet, skam över vad han gjort, sorg över att han slösat sitt liv på något så meningslöst. Eller om han kanske inte kände något alls.

Jag förstår den instinktiva känslan av att det inte finns någon djupare anledning med denna ondska, det händer att jag tänker så själv. Att den som söker en förklaring letar efter något som inte finns där.

För jihadisterna kommer från alla slags bakgrunder.

En del är uppvuxna i fattigdom och förtryck och misär, andra kommer från välmående demokratier och saknar egentligen inget annat än empati. Det enda de har gemensamt är tron på ett världsomspännande islamistiskt kalifat.

USA:s invasion av Irak efterlämnade ett kaos som underlättade för våldssekter som al-Qaida och Islamiska staten.

Men att säga att vi själva har orsakat dem är rent narcissistiskt, och förklarar inte varför majoriteten inte våldtar, förslavar, lemlästar, mördar, kort sagt begår alla vidrigheter som demokratin och den moderna religionen vänder sig emot.

Nej, jag tror inte på förklaringar i bemärkelsen försvar, men däremot på att känna sin fiende. För den gamla skräckfilmsregeln om att faran som döljer sig i mörkret är det mest skrämmande av allt, den gäller också i verkligheten. Det är bättre att veta.

Dels för vår egen skull, för att vi inte ska plågas av rädsla, kringskära våra egna liv. Dels för att inte ge våldsmakarna maktruset det skänker dem när vi darrar inför dem.

Men framför allt för att vi inte kan besegra dem med annat än att tända ljuset, slita av spökmasken och blotta ondskans banala ansikte. För banal är den, det finns inget mystiskt med den.

Många kallar intuitivt dödssekter som IS medeltida, och de är faktiskt helt rätt ute. Jihadisterna har sina rötter i den gamla sortens religion, och den är lika bestialisk som den mörkaste av medeltid.

Enligt deras korantolkning är apokalypsen nära. Skillnaden är att exempelvis al-Qaida tror att den ligger flera generationer bort ännu, medan IS tror att det handlar om några år.

Världen befinner sig i moraliskt förfall, menar de, och det är de rättrognas uppgift att bekämpa den.

Till slut ska bara 5000 av dem återstå, och då kommer Jesus, som är en stor profet inom islam, att leda dem i en sista strid mot en romersk armé anförd av Satan.

Det är denna strid som IS försöker provocera fram genom sina vettlösa attacker på oskyldiga. För i deras ögon har inget liv något egenvärde, inte ens deras eget.

Att IS-soldaterna inte skyr några medel, inte underkastar sig någon som helst mänsklig anständighet, gör dem svåra att bekämpa.

De är därtill mycket skickliga på marknadsföring, och pumpar i snitt ut mer än 38 texter, foton, ljudupptagningar och videor dagligen, visar en studie av antiterroristiska tankesmedjan Quilliam.

Redan nu har IS tillskansat sig mark i Irak och Syrien och upprättat det kalifat som sedan ska omfatta hela jorden.

I dessa områden tillämpas sharialagar. Alkohol och tobak är förbjudet, liksom västerländsk kultur. Tjuvar får händerna avhuggna, otrohet bestraffas med döden.

I en dokumentär från kalifatet, The Islamic State, krypkör IS runt i den syriska staden Raqqa och håller koll på att folk äter rätt, ber rätt, klär sig rätt. Bilen stannar till för att beordra en vettskrämd butiksägare att ta ned en ickemuslimsk reklamaffisch.

Ofta räcker det med vänlig rådgivning, säger IS-mannen till reportern. Ja, kalifatets medborgare är så samarbetsvilliga som bara en gisslan kan bli. De som har möjlighet flyr.

I resten av Syrien kan de inte stanna, eftersom det ligger i händerna på diktatorn Bashar al-Assad som ursinnigt och urskillningslöst låter bomberna regna över den egna befolkningen.

Istället tar de sig ut i världen. Till grannländerna, till Europa. Detta är den största humanitära katastrofen sedan andra världskriget.

Det bästa vi kan göra nu är att enträget jobba för att Bashar al-Assad ska avsättas. Vi kommer sedan behöva ha fredsbevarande styrkor på plats under en längre tid.

IS måste bekämpas militärt, och deras rekrytering kan inte kväsas med motbilder, deras propagandaproduktion är för stor. Bättre är att visa på ett alternativ.

Att enträget stå fast vid att muslimer visst kan leva i det moderna samhället, att människor är välkomna från det helvete de flyr. Att inte stänga någon ute.

Undergången är nära för IS. Men vi ska inte falla med dem.

Mer läsning

Annons