Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lisa Magnusson: Problemet med det politiskt inkorrekta är att det är så tråkigt

/

Annons

Författaren George RR Martin, han som ligger bakom tv-serien "Game of Thrones", fick en gång frågan om hur det kommer sig att han är så skicklig på att beskriva kvinnor.

"Ja, du", svarade han. "Det är väl bara det att jag alltid har ansett att kvinnor är människor."

I detta enkla svar ligger också nyckeln till varför han är en så bra författare.

Inte bara framställer han kvinnor som människor. Alla i hans verk, inklusive de mest ondskefulla rollfigurerna, har en komplex personlighet och en egen drivkraft, och det gör berättelsen så mycket mer levande.

Detta är skälet till att jag nu sällar mig till skaran som tycker att barnboksförfattaren Jan Lööf borde sluta sura över att hans förlag, Bonnier Carlsen, inte längre vill ha hans böcker på grund av de många "stereotypa skildringarna".

Jan Lööf själv menar att alla som kritiserar hans sagor är "militanta pk-entusiaster". Men för min del handlar det snarare om att böcker där hela kategorier av människor framställs som pappfigurer är slappt berättande. Det politiska inkorrekta är helt enkelt tråkigt.

"Jan Lööfs böcker är klassiker och barn måste få möta hur det var förr och få ett historiskt perspektiv. Allt kan inte vara så tillrättalagt", menar barnboksförfattaren Ulf Nilsson i Dagens Nyheter, och där är han något på spåren.

För det finns en utbredd fördom om att barnlitteratur måste vara ljus och käck och rättrådig, trots att detta bara är en annan sorts platthet, lika odräglig den. Det här är ett problem som många barnböcker lider av.

Men att beskriva araber som elaka och tjuvaktiga visar inte "hur det var förr". Det är bara ett "historiskt" perspektiv i bemärkelsen att det hör hemma i arkiven.

Och att i sammanhanget prata om censur, som den socialdemokratiska gymnasie- och kunskapslyftsministern Aida Hadzialic gör, är riktigt fånigt. Censur är när en stat förhandsgranskar material och stoppar det som är misshagligt. Det är inte censur att ett förlag inte har lust att ge ut en ny upplaga av en bok som de tycker har åldrats dåligt.

Jan Lööf får väl publicera sina daterade schabloner någon annanstans.

Eller så kan han lära av sin amerikanska kollega Richard Scarry, som 1991 helt enkelt lade till nya detaljer i sina älskade gamla barnböcker från 60-talet. Småsaker bara, som gjorde helheten brokigare.

Han ritade dit en Pappa mus som lagar mat i köket tillsammans med den tidigare ensamma Mamma mus. En julgran fick plötsligt sällskap av en åttaarmad, judisk chanukkaljusstake. En katt som står i fönstret på översta våningen av ett brinnande hus kallas inte längre "en vacker skrikande dam" utan "en katt i fara".

Sådant är fint. Inte bara för att berättelsen blir bättre, utan också av det enkla skälet att barn som läser den får känna att sådana som de också är värdefulla.

Mer läsning

Annons