Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lisa Magnusson: Migrationsverket fintar bort Nour, 3 år

/

Annons

Welcome all. Välkomna alla. Så hälsar Sverige världen i sin officiella Eurovision Song Contest-film. Har man verkligen förankrat detta med myndigheterna innan?

Alla är nämligen inte alls välkomna hit. För vissa spelar det inte ens någon roll att de har rätt att vara här, att de fixat bostad och jobb och lärt sig språket. De riskerar ändå att ryckas upp med sina omplanterade rötter och utvisas.

På senare tid har vi kunnat läsa om Syed Latif som kastades ut för att han inte hittade sitt jobb via Arbetsförmedlingen. Det finns inga formella krav på det, Migrationsdomstolen har kommit på denna specialregel på egen hand. Ett liknande öde verkar nu drabba iranska Farhad Asadzadeh, som bott och jobbat här i 17 år.

I dagarna slängdes även Sirajul Islam ut ur Sverige, på grund av att han rest till Bangladesh i samband med sin pappas begravning. Detta trots att Migrationsverkets egen handbok godkänner alla utlandsresor som är kortare än fyra månader. Fem år hade Sirajul Islam varit här.

Men vidrigast är det för dem som flyr från krig.

Den svenska regeringen har skärpt asylreglerna, och tillsammans med Europa dessutom gjort upp med Turkiet om att hålla syrierna tillbaka i utbyte mot ett svalkande mångmiljardregn. Turkiet går in för den uppgiften med en halvdiktaturs hela frenesi. Syrier släpps inte in ens om de har rätt papper. The Times rapporterar att gränspolisen skjuter mot flyktingarna, även kvinnor och barn.

Mitt i allt detta finns en liten flicka som vi kan kalla Nour.

Nour är snart tre år, och bor för närvarande hos sin farmor och farfar i krigets Syrien. Hon har ingen mamma. Hennes pappa har tagit sig till Sverige, och tillhör de få som passerar det numera pyttelilla nålsögat: Staten låter honom rädda sitt barn hit. Men bara i teorin, visar det sig.

Migrationsverket säger att Nours pappa ska lämna in sin ansökan via Svenska ambassaden i Turkiet, som hänvisar honom tillbaka till Migrationsverket, som hänvisar till sitt eget webbformulär, som inte går att fylla i på grund av ett omfattande tekniskt problem som Migrationsverkets it-support inte vet hur de ska lösa.

Nours pappa provar att istället skicka sin ansökan via mejl. Ingen svarar.

När jag ringer hänvisar Migrationsverket återigen till Svenska ambassaden i Turkiet, som säger att Nour kan ansöka därifrån om hon skaffar fram ett visum på Turkiska ambassaden i Damaskus, Syrien. Det är bara det att Turkiska ambassaden stängde för fyra år sedan, på grund av kriget.

Nour har ingen annan förälder än sin pappa, hon har laglig rätt att återförenas honom. Men för att få komma hit måste denna snart treåriga flicka alltså först få ett visum på en ambassad som inte finns, och sedan ta sig in i ett land som fått betalt för att hålla henne borta.

Djävulen bor som bekant i detaljerna, och för icke-européer som vill leva i Sverige heter han myndigheternas byråkratiska fintar. För vi är inte ett land som säger Välkomna alla. Vi säger Välkomna några få, och sedan gör vi vad vi kan för att stänga även dem ute.

Är det kanske detta som är Eurovisionen?

Mer läsning

Annons