Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lisa Magnusson: Lena Andersson vill inte ha oss längre

/

Annons

Att betala skatt är ett förtryck jämställbart med slaveri. Dagens Nyheters ledarkolumnist Lena Andersson har nu kommit på att hon inte längre vill vara en del av detta.

Jag skriver "nu kommit på" eftersom hon tidigare inte haft något emot välfärdsstaten. Tvärtom.

För några år sedan skrev hon att hon, som gammal arbetarunge, anser att "nästan inga klassutjämnande politiska åtgärder kan vara för stora, så länge de inte inkräktar alltför mycket på friheten". Och det var bara ett halvår sedan hon uttryckte att det vore hemskt med ett samhälle där fattiga åldringar lever "på nåder" i någon "skrubb".

I samband med nyckelromanen Egenmäktigt förfarande pläderade hon dessutom för att individen har ett extremt långtgående moraliskt ansvar för andra. Hon fördömde Hugo Rask, den verklighetsbaserade, nonchigt svinige rollfigur som antihjältinnan är olyckligt kär i.

Romanen utforskade makt och relationer, och blev en succé på ett sätt som författare vanligen bara kan drömma om: hyllad av kritikerna, älskad av folket. Den toppade bästsäljarlistorna, och har sålts vidare till tjugotalet länder.

Egenmäktigt förfarande har gjort Lena Andersson sådär stark som bara den är som befinner sig på synnerligen grön kvist, och i sina senaste ledarkolumner bryter hon sig loss från civilisationens bojor.

Hon börjar med att slå fast att hon aldrig skulle kräva att grannarna betalar nu när fönstren i hennes bostadsrätt måste bytas, och beskriver sedan "olusten" över att däremot själv behöva sponsra andra via skatterna.

Välfärden borde bara omfatta "vissa begränsade funktioner" och bidragen vara frivilliga, men det går inte i det här landet. "Så fort man samlat ihop något ska man dela med sig, annars är man girig", skriver hon bittert.

Den uppföljande ledarkolumnen är ännu djärvare: "Ifall staten eller kollektivet under hot om våld får ta pengar från dig får den i princip också använda dig till annat där du anses behövas; till reservdelar, slavarbete eller som soldat."

Detta är den mest omständliga rappakalja jag läst på länge.

Slavarbete uppstår i trasiga samhällen som saknar välfärd, det är pinsamt att ens behöva påpeka något så självklart.

I ett land där man inte behöver betala skatt kan heller inte alla barn gå i skolan, arbetarna från Lena Anderssons uppväxtkvarter inte få sjukvård; det vore garanterat ett land där fattiga åldringar lever "på nåder" i någon "skrubb".

Och hur skulle det ha gått med Lena Anderssons egen klassresa i Lena Anderssons utopi? En filosofie kandidatexamen är inte gratis. Skattebetalarna bekostade utbildningen åt henne, i tron att hon i gengäld kommer att bidra så gott hon kan för att andra ska få samma chans. Men det har hon alltså ingen lust med.

Det har skvallrats en massa om vem den där självupptagne Hugo Rask egentligen är, och jag tror att jag har kommit på det: Det är Lena Andersson själv. Hon har fått sitt, och nu känner hon sig kvävd av alla jobbiga krav på en fortsättning.

Mer läsning

Annons