Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lisa Magnusson: En förlorad generation i Syrien

/
  • Syrien är skådeplatsen vår tids grymmaste inbördeskrig, en konflikt med inget slut i sikte. Många får växa upp på flykt.

Du lever i ett land du älskar. Ett land med mångtusenårig kulturhistoria, platsen för stolta världsarv. En dag hör du att några tonåringar torterats av säkerhetspolisen för att ha klottrat slagord mot regeringen. Dina vänner skriver om det på Facebook, och även om du själv inte är så politiskt engagerad blir du det nu: Så här får det bara inte gå till.

Annons

Du går i en demonstration, kanske den första i ditt liv. Allt är fredligt, många du känner är där. Men så kommer säkerhetsstyrkorna, de börjar skjuta. Rätt in i folkmassan skjuter de. Ljudet av skotten slår lock för öronen på dig.

Du vill springa, du har alltid tänkt att om du hamnade i en sådan här situation så skulle du springa. Men benen lyder inte och hur som helst finns det ingenstans att ta vägen. Du hukar dig ned, någon trampar på din hand, någon annan snubblar över din krökta rygg. När skjutandet slutar och du tittar upp är hundratals personer skadade. Fyra döda.

Nej, den här texten handlar inte om dig. Du lever inte i Syrien, utan i Sverige. Ingen avfyrar urskillningslöst granater mot ditt bostadsområde.

Ingen bombar sönder din ICA, dina barns skola eller sjukhuset du tar dem till.

Men om du levde i ett sådant land? Om du dragits in i ett krig och förlorat allt. Om du sett dina barn dö i dina armar, och tvingats begrava dem hastigt, på natten, eftersom dagsljus betydde risken att själv träffas av en prickskytt?

Grymheterna president Bashar al-Assad har utsatt den syriska civilbefolkningen för är ofattbara. Han ärvde makten av sin far, Hafez al-Assad, och kanske var det på sin far han tänkte när han beordrade de där vettlösa skotten mot demonstranterna. Hafez al-Assad slog ned ett mindre uppror 1982 med just groteskt övervåld.

Men den här gången gick det inte. Folket hade fått nog av förtryck och korruption. Den 18 mars 2011 blev i stället gnistan till det inbördeskrig som enligt nya siffror från UNCHR sänt mer än hälften av befolkningen på flykt.

Syriernas situation är den värsta humanitära katastrofen sedan andra världskriget. Men omvärlden har inte gjort mycket. Jo, när presidenten satte in kemiska vapen mot folket sade man ifrån, men Ryssland och Kina la in veton mot FN:s planer på ingripande. Båda länderna tjänar stora pengar på handel med Syrien.

I fjol bröt Islamiska staten in i landet. Situationen är hopplös, ingen lösning finns i sikte. Under tiden växer Syriens barn upp mitt i skräckväldet eller i tältläger i grannländerna, traumatiserade och i misär. Utan skolgång, utan sjukvård, inte sällan utan föräldrar. Amnesty talar om en förlorad generation.

Den här texten handlar inte om dig. Men fråga dig detta: Om du fick veta att det fanns ett rikt, glesbebott land i norr dit du kunde fly. Om du sedan hörde att vissa av människorna där motsatte sig det, av ingen annan anledning än att det inte kändes bra i deras magar. Vad hade du tänkt?

Mer läsning

Annons