Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lilian Sjölund: Vad svarar jag en 13-åring som tappat hoppet på flyktvägen?

/
  • Ihab Abdulhaks öppna brev om flykten vittnar om erfarenheter ingen 13-åring ska behöva ha.  Barnen måste ges framtidshopp.

Undrar just om någon ids svara på Ihab Abdulhaks öppna brev.

Annons

Undrar just om de som borde, ids läsa.

Jag ger mig på ett försök, även om jag inte riktigt vet vad man säger till en 13-åring som har ont i själen. Som sett en bilbomb slita klasskamraterna i stycken på skolavslutningen. Som är rädd för vatten eftersom han sett vad havet gör med spädbarn i en överfull gummibåt.

Du förstår Ihab, här i Sverige har vi drabbats av en politisk depression. Vi känner tydligen världssmärta eftersom det blivit så farligt överallt. Vi håller på att förlora hoppet om hoppet sägs det. Hoppet om framtiden.

Många av oss orkar inte se människorna framför volymen. Vi har fullt upp att sätta förnuftet framför känslan.

Du vet att du och din framtid är den viktigaste politiska frågan i Sverige just nu? Du vet att du och alla andra som kommit samma väg som du, fått våra två största partier att genomgå sådana politiska metamorfoser, att oigenkännligheten är totalt förvirrande.

Det kan låta tungt, men med tanke på vad du har för livserfarenheter ska du inte låta dig nedslås. Innerst inne tror jag du är oövervinnlig.

Det är egentligen ingenting att bry sig om, förstår du. För politikerna rättar sig efter opinionen 2016. Och den säger tydligen att 70 procent av svenska befolkningen vill ha ett stopp på invandringen. Men opinionen vänder ofta kappan efter vinden, så rätt vad det är tycker de flesta av oss någonting annat.

Dina föräldrar vet förmodligen allt om att sätta hoppet framför döden. Annars skulle de knappast placerat dig i en överfull gummibåt, trampat genom hela Makedonien med dig utan mat och vatten, eller hukat för poliser och tjuvar – båda potentiella hot mot den individuella friheten.

Du är 13 år och skriver:

Döden följer efter mig hela vägen, hela tiden.

Jag försöker att lämna bakom mig vad som hänt men det går bara inte, hur ska jag göra? Det är omöjligt! Jag har varit med om kriget och förlorat allt.

Jag äger inget, jag är ingen. Alla mina drömmar är borta. Mina minnen är borta. Mina kompisar, mitt hem, även mina bilder är aska nu.

Mina fina dagar är slut!

Jag frågar min 22-åring hur det var att vara 13 år:

Man levde för nästa dag, nästa match, nästa träning. Hela veckan laddade man för att släpa sig upp sex på lördagsmorgonen för att ta sig till en sliten arena med baracker som omklädningsrum. Jag ville bli fotbollsproffs, som Christian Ronaldo. Det är klart det fanns tankar och en rädsla att hamna utanför när man började högstadiet. Men jag var välsignad med vänner och bekanta i skolan. På rasterna spelade vi gitarr med "Yoghurt", eller Guitar hero på X-boxen. I tidningen läste man bara sportdelen.

Och visst började vi spana på tjejer, kärade ner sig lite då och då.

Och just ja, det var året när jag fick ta med min bästis Albin till Cypern. Det var en härligt bekymmerslös tid.

Så Ihab, du kan skatta dig lycklig med sådana föräldrar. Som lotsat dig ända till Järvsö. Lyssna bara på dig, hur duktig du blivit på svenska efter bara 10 månader!

Det är inte ditt ansvar att bli av med rädslan, inget löfte du behöver ge någon.

Det är för din egen skull den måste släppa taget om dig och det måste du få hjälp med. Kanske av alla dessa fantastiska kvinnor och män som bortom politiska piruetter och kovändningar, arbetar dag och natt för att ge nyanlända hopp om framtiden.

Och du, det är jättefint om du utbildar dig till läkare. Men världen behöver också gitarrspelare.

Skriv och berätta hur det går för dig Ihab. Både opinionen och politikerna behöver berättelser som visar vägen just nu.

Läs Ihabs öppna brev: Mina fina dagar är slut

Mer läsning

Annons