Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lilian Sjölund: Om killen ser en hora i skolan – vad ser han senare på jobbet?

Killarna som beter sig som små svin mot tjejer på högstadiet utvecklas förmodligen till stora svin i styrelserummen, i politiken och på jobbet. Det är därför beteendet måste brytas. Nu.

Annons

Elevkampanj mot sexuella trakasserier, för 16 år sedan.

De känner sig förminskade. Objektifierade. Och rädda. Inget konstigt med det – de är ju tjejer.Vissa debatter kan trötta ut mer än andra. Inte för att inte ämnet är angeläget. Snarare för att en uppgivenhet infinner sig.

Vi räknar in hösten 2016 och tonårsflickor vittnar om hur de kallas för hora. En klapp i rumpan eller ovälkomna händer på brösten –minst en gång veckan händer det.

Läs mer: Trakasserier i Hälsingeskolor

Pulsen ökar när de går hem en sen kväll. Nyckeln i handen för beredskap. Stegen snabbas på. Kanske är det bara en klasskompis som går där bakom. Kanske en vettvilling. Vem vågar stanna och se efter?

Lärare, rektorer, skolkuratorer (finns de kvar?) och skolsköterskor värjer sig. Känsligt ämne det här. Visst, vi kan ha sexualundervisning men då handlar det väl om blommor och bin, menstruation och målbrott?

Relationer, värderingar, respekt, jämställdhet, gränsdragningar, rätt eller fel - en lektion som kan dra i väg åt vilket håll som helst. Obekvämt.

Är det här något varje kvinna måste erfara?

Uppgivenheten handlar bara om en sak: Varför måste varje generation unga kvinnor göra samma erfarenheter? Varför har vi inte kommit längre i skolan, i samhället, i familjen?Det enda som tillkommer dagens trakasserier är att de kan ske inför hela världen, i sociala medier.

Det senaste halvåret har en debatt rasat om sexuella trakasserier och övergrepp på festivaler. Arrangörer och polis har gjort speciella insatser för att inte tappa greppet. Anmälningarna har haglat.

Johan Hakelius, krönikör på Expressen, trampade i klaveret med båda fötterna när han försökte tona ner allvaret och ifrågasätta om allt verkligen var att betrakta som sexualbrott. Tonårskillars fumliga känsloyttringar kanske inte skulle kriminaliseras, funderade han. Även en blind höna kan hitta ett korn av sanning.

För även om texten var osedvanligt klumpig och andades en ofräsch odör av gubbighet, så kan man vända på resonemanget. Skolan gör det enkelt för sig genom att polisanmäla allt. Då tycker man att man agerat resolut.

Men det svåra återstår. För fortsättningsvis ska pojkarna och flickorna leva sida vid sida. Och om man aldrig diskuterar det där svåra, om man inte lär sig vad som är rätt och fel eller vilka gränser som absolut inte får överstigas, som är totalt integritetskränkande – hur ska vi då undvika att beteendet upprepas?I generation efter generation?

RFSU:s Kristina Ljungros skrev i en debattartikel i Svenska Dagbladet i vintras att ensamkommande flyktingbarn måste få undervisning i sex- och samlevnadsfrågor. Eftersom de ofta kommer från samhällen som har normer kring kön och sexualitet som på många sätt skiljer sig från det svenska majoritetssamhällets.Och det ligger mycket sanning i detta. Men de är nog inte de enda som har behovet.

Värdegrund är ett fint ord som många myndigheter, arbetsplatser och skolor svänger sig med. Men om ingen vet vad den här värdegrunden innehåller, blir den lätt helt värdelös.För om en högstadiekille tror att det är i sin ordning, kanske rentav lite flabbigt tufft, att kalla tjejerna för hora och köra upp handen mellan benen på dem när de minst anar det, varför ska han visa respekt i ett senare skede?

Av födsel och ohejdad vana avbryter han henne i styrelserummen, förminskar henne i politiken, kliver förbi hennes bättre meriter i karriären.I generation, efter generation.

Mer läsning

Annons