Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lilian Sjölund: Jag och Nazibruden – på varsin sida om demokratin

För vissa av oss förändrades mycket sommaren 2012.

Annons

Anna-Lena Joners Larsson talade ut hos helahälsingland.se om sin tid bland högerextremister.

På ett sätt förlorade Hälsingland sin politiska oskuld.

Det gick upp för såväl unga gymnasister, civilsamhällets alla aktiva, lokalpolitiker, som journalister på Ljusnans redaktion: Svenska nazister försökte slå rot i den annars ganska fridfulla småstadsidyllen.

När hatet exploderar i ens närhet och stör det vardagliga arbetet och privatlivet finns det olika förhållningssätt. Gömma sig, fokusera på annat, tystna eller fortsätta att skriva.

Jag valde det sista. Absolut inte för att jag är modigare än andra. Inte heller för att jag fullt ut kunde ana konsekvenserna. Mer för att den plattform som är mig given självfallet måste användas till det allra viktigaste; att stå upp för den liberala demokratin och varna för dem som vill omkullkasta dess byggstenar genom våld och hot.

Läs mer: De arga och de modiga

Polarisering behöver sina galjonsfigurer. Hatarna behöver sina objekt. Jag blev nazisternas. Så det är med blandade känslor jag tar mig an "Nazibruden – en sann historia" där Anna-Lena Joners Larsson från Bollnäs berättar för Jessika Devert om sitt vuxna liv som nazist.

Det är en intervju i Dagens Nyheter som får mig att ändra min tidigare avvaktande hållning. Joners Larsson medger att det var hon som uppviglade nazisterna (Svenska motståndsrörelsen) att komma till Bollnäs i hundratal och protestera mot en påstådd gruppvåldtäkt.

Planeringen skedde vid hennes köksbord. Organiseringen och lögnspridandet via hennes Facebook.

Vi kan konstatera att vi, jag och Joners Larsson, har olika minnesbilder från sommaren 2012.

Jag såg en bygd som ställde sig upp som en man, bussades från hela landskapet för att solidarisera sig med tre gymnasietjejer och en ledarskribent mot nordens samlade nazister. På Brotorget den där vackra augustidagen.

Läs ledaren: Direkt efter manifestationen

De manifesterade mot rasism, för allas lika värde. Och de fyllde Brotorget...

Hon såg ett lyckat event där nazister kom till lilla Bollnäs för att visa sitt missnöje med det mångkulturella samhället och värna den vita kvinnan. Och, förstås, lyssna på låten som hon och hennes nazistman, far till hennes barn och vit maktmusiker skrivit.

Svenska motståndsrörelsen intog Bollnäs några timmar tidigare. Polisen hade spritt tillstånden för att undvika konfrontation. Polisen räknade till cirka 150 nazister.

De flesta av oss ser det vi vill se. Hör det vi vill höra. Vi vill få vår världsbild bekräftad. Ingen orkar leva i ständig konflikt med sina värderingar eller livsstil.

Men människan har alltid ett fritt val. Eller låt mig modifiera – för det mesta och de flesta.

I alla fall när det kommer till hur man behandlar sin omgivning, hur man sprider antidemokratisk propaganda och hur man hetsar mot folkgrupper. Det finns ingen naturlag som säger att bara för att man blivit "illa behandlad av samhället", i Joners Larssons fall, utebliven sjukersättning, så går man med full kraft in i högerextremismen.

Tack och lov, ska tilläggas.

För det är ändå den gåtan jag söker svaret på – hur hamnar en vuxen kvinna i den mest våldsromantiska, odemokratiska och förintelseförnekande rörelse vi har i Sverige i dag?

En återkommande fras är "jag bara körde på".

Kör hon på kärleksspåret nu med klädbytarprojekt och engagemang i flyktingfamiljer?

En ytterlighetsmänniska som hänger på vad som helst som kommer i hennes väg, för att bryta tristessen. Eller är det jag som är för cynisk för att på allvar ta till mig hennes försök att avbryta golgatavandringen genom att landa i den kristna tron och utbilda sig till diakon?

I så fall ber jag om ursäkt. Det är bra att kyrkan vänder andra kinden till. Att den öppnar sin famn för alla själar.

Men det är väl hatet och hoten, mejlen, telefonsamtalen, kommentarerna på helahälsingland.se och på all världens hatsajter som jag inte kunnat glömma.

Ett direkt efterspel som aldrig lämnar en. Vaksamheten som jag aldrig bad om.

Skilsmässobarn, strulig tonår, utfryst en period för att hon snott en kille av en vän.

Men också schyssta vuxna, jobb i Hassela, äventyrliga resor med arbete i barer och på kryssningsfartyg.

En uppväxt som kanske inte skiljer sig markant från andra ungdomars i Hälsingland.

Med ett undantag: Det är alltid en man som avgör hennes livsval.

Så när hon lämnar livet som den blonda skinnskallebruden som spelat hos Ku Klux Klan i USA, som låtit en tysk, framträdande nazist sjunga på hennes barns dop, som tatuerat in såväl hakkors som SS-soldater på sin kropp, så är det egentligen nazistmannen som lämnar henne.

Eftersom jag vet allt om hur det är att schavottera på högerextremisternas sajter slår det mig att Anna-Lena Joners Larsson inte kan ha det lätt nu. Men googla hennes namn och du finner det ena hyllningsreportaget efter det andra, i såväl dags- som veckopress.

Vi vill så gärna att ond blir god.

Dock hittar jag en flashback-tråd där en av Hälsinglands nazister kommenterar boken i förklenande ordalag.

Anna-Lena Joners Larsson signerar sin bok på Helins bokhandel.

"Hon var bara ihop med en medioker vitmaktmusiker. Hon har absolut inte haft någon position hos oss".

Den före detta nazibruden vill leva det lilla livet i lokalsamhället nu. Och jag tror det är så boken ska läsas. Som en försäkran om bot och bättring inför de närmaste. Det kommer att fungera eftersom Hälsingland är ett vänligt landskap.

Men det är inte en berättelse om en avancerad avradikalisering eller en enskild människas djupa insikter.

Detaljerna inifrån den sjuka högerextrema världen som var hennes under flera år – de säljer.

Få koll på vad som händer i din närhet med vår nya app:

Här kan du ladda hem helahälsinglands iPhone-app.

Här kan du ladda hem helahälsinglands Android-App.

Har du redan appen? Då ska du uppdatera den i din telefon för att få alla nya funktioner!

Mer läsning

Annons