Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lilian Sjölund: Att man ens ska behöva berätta om SD – för Liberalerna

Hur än borgerligheten vänder sig just nu, så har de ändan där bak.

Annons

Liberalerna är inte det parti som ska bjuda in SD i stugvärmen. Här Jimmie Åkesson (SD) och Jan Björklund (L) efter en TV-debatt.

Förra helgen brottades Moderaternas och Kristdemokraternas partiledare med orden. De snubblade, trasslade in sig och fick backa: Är Sverigedemokraterna ett rasistiskt parti eller inte?

Läs mer: Främlingsfientlighet är ingen förkylning

Den här helgen var det så Liberalernas Jan Björklund som tyckte att det var dags för regeringen att släppa in SD ur kylan. Ett uttalande han motiverar med att det måste bli ett slut på partiets martyrskap.

Hur än borgerligheten vänder sig just nu, så har de ändan där bak. Söker de stöd av SD, bjuder in dem till politiska överläggningar i stugvärmen så kommer anklagelserna oavkortat – ni medverkar till normaliseringen av ett främlingsfientligt parti. Med rätta.

Fortsätter utfrysningen uppmuntras SD att uppträda som det politiskt ansvarslösa, men växande alternativa missnöjespartiet – en position de med framgång lyckats vårda hittills.

Eftersom det inte finns facit på vilken politisk taktik som fungerar, vore det hedervärt om åtminstone Liberalerna kunde grunda sitt politiska agerande på en liberal, ideologisk övertygelse.

Jan Björklund har fått mothugg av Birgitta Ohlsson (L) i sociala medier. Det är möjligt att vi har en uppblossande partiledarstrid i antågande. Men det här handlar om mycket mer. Så mycket mer.

Vi talar om Liberalerna, som när partiet hette Folkpartiet, hade en partiledare, Bengt Westerberg, som inte kunde befinna sig i samma tv-studio som ett främlingsfientligt parti (Ny demokrati).

Bengt Westerberg lämnar TV-studion när Ian Wachtmeister och Bert Karllsson kommer in och sätter sig.

Det kunde kanske tolkas som barnsligheter. Men det fanns en ideologisk övertygelse i partiets ledarskap på den tiden, som tilltalade väljarna.

Självklart söker Liberalerna efter ett nytt framgångskoncept. En ny Westerbergeffekt. Är en försonlig inställning till ett främlingsfientligt parti rätt väg? Man ryser.

Förra hösten deklarerade SD:s partiledning att de tänkte lämna de parlamentariska församlingarna och i stället ge sig ut på Öresundsbron för att handgripligen försöka stoppa flyktingströmmarna. De delade ut flygblad i europeiska flyktingläger för att varna de skyddssökande för att komma till Sverige.

Kent Ekeroth , SD-riksdagsman, har vänt sig till uniformerade nazister i Trelleborg med orden: "Ni är vår spjutspets som vi behöver för att ta vårt land tillbaka" .

En annan riksdagsledamot, Linus Bylund , har kallat svenska journalister för "nationens fiende".

Andra exempel på odemokratiska utbrott från partiföreträdare rör demonstrationsfriheten som inte borde omfatta alla människor i Sverige. Eller att efter att ha publicerat adresser till landets samtliga asylboenden lova att "när SD tar makten ska alla polischefer få sparken".

För den tveksamme liberalen finns en oändlig källa av övertramp och skrämmande agerande i varenda kommunfullmäktige i det här landet. Att man ens ska behöva berätta det. För Liberalerna.

Mer läsning

Annons