Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

LEDARE: När det handlar om bönder börjar C förorda bidrag

/

Annons

Kärlek gör ont ibland. Det gör kapitalism också. När världsmarknaden kommer närmare och konkurrensen hårdnar krävs tuffa prioriteringar.

Ibland är det lätt. När dåvarande näringsminister Maud Olofsson (C) fick hantera SAAB-krisen 2009 visade hon upp en benhård inställning till den krisdrabbade bilindustrin. Det skulle inte spelas Monopol med skattebetalarnas pengar.

Alliansregeringen sköt inte till några pengar och SAAB gick i konkurs. Beslutet var säkerligen klokt, men det sved för det bilindustriberoende Västsverige.

Det är ett exempel på Centerpartiets ideologiska förflyttning. Bondepartiet har blivit en av kapitalismens främsta förespråkare. Men alla har vi vår akilleshäl.

Svensk mejerinäring är i kris. 145 mjölkgårdar har lagt ner hittills i år och ersättningen till mjölkbönderna sjunker trots att kostnaden för produktionen ökar.

Samtidigt minskar efterfrågan från viktiga marknader som Ryssland och Kina. Många mjölkbönder producerar med förlust.

Därför vill C:s landsbygdspolitiske talesperson Eskil Erlandsson (C) att regeringen övertalar EU att stödköpa mjölk för att hindra ett prisfall. Detta för att rädda bönderna. (DN 14/8)

Det skulle vara ett sällsamt kraftigt ingrepp i marknaden och långt ifrån den hårdnackade linjen i SAAB-fallet. Ibland är det enkelt att stå bakom idén om kreativ förstörelse, tidvis smärtar det ända in hjärteroten.

Kapitalismen är nyckfull, marknadsläget förändras ständigt. Att stötta en industri i en tillfällig konjunktursvacka är inte samma sak som att ge en döende industri konstgjord andning.

Man måste komma ihåg att stängda mjölkgårdar inte varit ett okänt fenomen tidigare och att utvecklingen också har en långvarig, strukturell dimension.

Men det finns framför allt två argument som gör att man kan ifrågasätta om strikt marknadslogik förklarar det som händer mjölkbönderna och om åtgärder ändå bör vidtas.

Dels är det mjölkbönderna som drabbas av geopolitiska skeenden - sanktioner och motsanktioner - när Ryssland inför importförbud. Det kan göra det rimligt att staten kompenserar för en marknadsstörning som staten är med och vållar.

Dels har mjölkböndernas verksamhet en positiv inverkan på kulturlandskapet. Betande djur håller till exempel Dalarna öppet. Det har ett värde i sig, bortom de ekonomiska.

Men debatten har hittills för ensidigt fokuserat på intäktssidan, hur mjölkbönderna ska kunna kompenseras för det fallande världsmarknadspriset.

Vi vet att kundernas vilja att betala mer för lokalproducerad mjölk är betydande. Vi vet ju också att sju av tio liter mjölk aldrig tappas i mjölkpaket, utan ingår som råvara i annan livsmedelsproduktion. Hur kan fler av dessa matprodukter ursprungsmärkas?

Det är nu också dags att diskutera den svenska mjölkproduktionens kostnadsnivå, som är högst i EU. Den dominerande marknadsaktören Arla har ett ogenomtänkt GMO-förbud som driver upp foderkostnaderna och den svenska dieselskatten är klart högre än i länderna som mjölkbönderna måste konkurrera med.

Svaret på sänkta ersättningsnivåer kan faktiskt också vara sänkta kostnader. Stöd kan vara försvarbart, men avvägningarna är svåra och får partier att bekänna färg. Ideologiska principer får stå tillbaka.

Centerpartiet får aldrig riktigt fötterna ur myllan.

Mer läsning

Annons