Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lasse Ekstrand: Alla har vi väl våra neuroser

/

Annons

"Gör inte sådär, du kan bli sån!", hördes det genast skarpt från min mor, om jag grimaserade och skojade med ansiktet.

Och som jag blev: Jag har egenheter som jag ogärna avslöjar för andra. Men råkar det ske, möts jag genast av sympati från medmänniskorna. Och förstår med ens att en inte är så ensam om sina konstigheter, som en gått och inbillat sig.

Jag lider av en telefonneuros. Jag tycker inte om att svara när det ringer.

Fick för många år sedan en telefonsvarare i gåva av en omtänksam person, hon trodde det skulle hjälpa mot min åkomma.

Men det blev bara värre. Att komma hem och mötas av ett blinkande grönt öga som indikerade att någon eller flera ringt! Kusligt var bara förnamnet.

Telefonbesvären uppkom under min svårt cancersjuka mors sista tid i livet. Jag väntade ängsligt på ett samtal från sjukhuset, ett dödsbud. Ryckte till varje gång det ringde.

Därefter har det fortsatt, besväret har permanentats.

Varje gång det ringer, reagerar jag nervöst. Det är som om det sitter oåtkomligt i ryggmärgen.

Numera är jag försedd med mobiltelefon, för det mesta avstängd. Till jobbets fasta telefon ringer nästan ingen. Jag svarar ändå inte.

Jag använder mobilen när jag riskerar sammanstöta med någon jag inte vill prata med. Snabbt upp med mobban och låtsas prata i den. Lömigt, som vi från Sandviken säger.

Men när jag har berättat om mitt agerande för andra, har de avslöjat att de också fingerar samtal. Och har sett närmast lättade ut över att få komma ut.

Sömnproblem har jag haft ända sedan gymnasiet.

Förr kändes det skamligt. Lyxproblem. Det är väl bara att sova, fick jag okänsligt höra från en vanligtvis snarkande och tungt sovande omgivning.

"Lägg dig ned och sov, för Guds skull!" Kunde en irriterad uppmaning lyda.

Men sömnproblem är en utbredd folksjukdom visar undersökningar.

Inte kunna sova?

För mig handlar det om döden. Jag förknippar sovandet med att vara död. Ett förknippande som förstås ligger på ett undermedvetet plan, svårt att frilägga. Men som från och till blir tydligt.

Kanske påskyndades det av att jag som pojke sov i bäddsoffa med lock som fälldes upp. Kändes som att ligga i en kista med öppet lock, det senare fruktade jag skulle glida igen över mig när jag sov.

Jag försöker hantera den sömnbrist som blir följden genom att mikrosova.

Slumra till några sekunder när tillfälle bjuds.

En gång på högskolan tittade en kollega in och utbrast, närmast indignerat: "Sitter du och sover på jobbet?!"

Lite ångerköpt muttrade jag: "Vad angår det dig?"

Som om jag tagits på bar gärning.

Jag har andra grejer för mig.

En del rent mysko och obegripliga. Men dessa behåller jag för mig själv.

Även om jag förmodligen inte är ensam om dem heller.

Mer läsning

Annons