Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lång väg till klimatavtal

/

På måndagen inleddes FN:s klimattoppmöte i Qatars huvudstad Doha. Mötet pågår i två veckor och är ett steg på vägen mot att få fram ett nytt klimatavtal som ska ersätta Kyotoprotokollet, som upphör att gälla vid årsskiftet. Det nya avtalet ska enligt planerna vara på plats senast 2015, och kunna träda i kraft 2020.

Annons

Toppmötet i Köpenhamn 2009 misslyckades med att få till stånd ett bindande avtal. När Kyotoprotokollet nu går ut uppstår därmed ett glapp i väntan på nästa klimatavtal.

Vissa länder, däribland EU:s medlemsländer, har lovat att gå vidare med en så kallad andra åtagandeperiod, det vill säga att fortsätta att minska utsläppen även efter att Kyoto slutar gälla.

De flesta andra länder som Ryssland och Kina vägrar dock att följa efter. Och USA ratificerade ju inte Kyotoprotokollet till att börja med.

I USA är klimatfrågan ännu längre ner på dagordningen än tidigare, på grund av att landet plötsligt har fått en ny och billig energikälla i form av skiffergas.

Och det finns ingenting som tyder på att den nya kinesiska ledningen skulle lägga om kursen och acceptera stora utsläppsminskningar. Peking fick i den västerländska debatten bära hundhuvudet för misslyckandet i Köpenhamn. Det har knappast skrämt regimen till att inta en annan linje.

Utsikterna att en uppgörelse om stora nedskärningar ska komma till stånd är därmed små. I stället är frågan hur stora ensidiga åtaganden EU ska göra för att minska utsläppen.

Det bästa för planeten vore om världens länder kunde enas om att begränsa utsläppen. En ohejdad global uppvärmning kommer att få konsekvenser som är mer kännbara för världen än att bekämpa den i tid. Men i brist på ett världsomspännande avtal är det rationella för varje enskilt land att fortsätta med utsläppen.

Att ensidigt minska utsläppen gynnar inte klimatet märkbart, men drabbar det egna landets ekonomi. Det gäller till och med på EU-nivå, eftersom EU bara står för 14 procent av världens samlade utsläpp av växthusgaser. En tjugoprocentig minskning av EU:s utsläpp betyder alltså en global minskning på mindre än tre procent.

Frågan är dock om problembeskrivningen stämmer. Förr eller senare tar nämligen de fossila bränslena slut. Vare sig de vill eller inte måste alla länder därmed minska sina utsläpp.

Det vore naivt att tro att omställningen till minskade utsläpp inte kommer att kosta. Men det finns också vinster att göra med att vara tidigt ute. Den gröna omställningen kräver tekniska och samhälleliga lösningar som i många fall ännu inte är uppfunna.

Fortsatt höga ambitioner på klimatområdet kan visa sig vara en bra investering för EU.

David Ekstrand

Mer läsning

Annons