Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

KRÖNIKA: SD fortsätter att utvecklas i seriös riktning

/
  • SD:s partiledare Jimmie Åkesson höll sitt traditionella vårtal i helgen.

Annons

"Nu får han koncentrera sig på att stoppa invandringen av ryska kungskrabbor!"

Så skämtades det när Per Sandberg, en av norska Fremskrittspartiets mest profilerade invandringsmotståndare, förra året utsågs till fiskeminister i regeringen som sedan hösten 2013 styr Norge.

Även i Finland sitter ett högerpopulistiskt parti, Sannfinländarna, i regeringen. Och i Danmark blev Dansk Folkeparti största parti - på den borgerliga sidan - i valet för ett år sedan.

I den svenska debatten har framgångarna för nordiska högerpopulister ofta använts som slagträn i debatten om Sverigedemokraterna.

Det finns dock, som Bengt Lindroth, tidigare Nordenkorrespondent för Sveriges Radio, konstaterar i den nya boken Väljarnas hämnd (Carlssons Bokförlag), goda skäl att avdramatisera existensen av stora högerpopulistiska partier i våra grannländer.

De är inte en föraning om fascismens återkomst. Snarare har partierna växt fram som resultatet av demokratiskt fullt legitimt missnöje med exempelvis byråkrati, migration eller en sluten politisk elit.

Samtidigt knyter de an till djupt liggande folkliga opinioner i respektive land – striden mellan kulturradikalism och kulturkonservatism i Danmark och konflikten mellan stad och land i Finland och Norge.

Ambitionen att skaffa sig kontroll över samhällets alla delar saknas däremot, precis som fascismens våldsdyrkan.

I Norden har dessa partier varken ifrågasatt eller rubbat de liberala demokratierna trots att de i olika former varit representerade i parlamenten i 40 års tid.

Tvärtom har de successivt etablerat sig som seriösa parlamentariska aktörer, med en politisk kärna byggd kring invandringsmotstånd och ambitionen att skydda välfärdsstaten och den samhälleliga sammanhållningen.

Med största sannolikhet kommer även Sverigedemokraterna att utvecklas i den riktningen. Däremot framstår det fortfarande som avlägset att SD skulle bli insläppta i den politiska värmen.

Behovet av att bilda stabila majoriteter lär dock i längden göra det omöjligt att hålla fast vid strategin att betrakta SD som oberörbara.

Denna exkluderingsstrategi har dessutom redan försvagats i och med omläggningen av den svenska asylpolitiken, som gjort att det starkaste sakpolitiska argumentet för att isolera SD fallit.

I riksdagen har SD generellt sett röstat med de borgerliga, vilket gör det troligt att allianspartierna, visserligen motvilligt, kommer att acceptera partiets stöd efter valet 2018.

Samtidigt är det långtifrån säkert att SD förvandlas till ett stabilt borgerligt parti på samma sätt som Fremskrittspartiet.

På några års sikt kan vi lika gärna få en situation där SD, i likhet med Dansk Folkeparti, i större utsträckning betonar en åsiktsgemenskap med Socialdemokraterna.

Det öppnar för frågor som är betydligt svårare än den om exkludering eller inkludering av Sverigedemokraterna. Hur ska Socialdemokraterna se på SD-stöd i riksdagen?

Och vilket parlamentariskt utrymme finns egentligen för en borgerlig regering som vill reformera arbetsmarknaden och välfärdsstaten för att möjliggöra större invandring?

Mer läsning

Annons