Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kriti(s)k betraktelse. Och läsvärd.

/

Varför kommentera en avdankad finansministers kritiska uppgörelse med sitt gamla parti på en ledarsida i Hälsingland?

Annons

Helt enkel för att den är läsvärd. Och den säger något om politikens villkor. Inte bara snävt begränsat till socialdemokratin. Dessutom är den lättläst.

Den som står för den kritiska betraktelsen är Kjell-Olof Feldt, en av politikens tungviktare från mitten av 1960-talet till slutet av 90-talet. Och Sveriges finansminister 1982-90.

Han tycker att den politiska analysen och insikten har ersatts av kommunikatörer och i en närmast desperat jakt efter medial uppmärksamhet. Av positiv art förstås.

Den här kritiken gäller inte enbart den nutida socialdemokratin. Den gäller samtliga politiska partier. Det är inte minst Moderaternas senaste utspel ett exempel på.

Partisekreteraren Sofia Arkelsten fick sparken, utan så mycket som ett tack, och ersattes av Kent Persson, som sägs vara en god kommunikatör som kan höja tempot i politiken.

Den som hade väntat sig något om politikens innehåll fick gå tomhänt från presskonferensen. Bara tomma floskler, utan vare sig analys eller konkretion.

Valanalyserna efter Socialdemokraternas senaste valförluster har till stor del handlat om hur man skapar och påverkar opinioner och väljarkontakter, om rätt sätt att göra och tajma olika utspel, och bästa sätt att utnyttja mediekontakter, inte minst då sociala medier.

Det skulle kunna sägas om vilket parti som helst.

I den första halvan av boken gör Kjell-Olof Feldt en kortfattad historik över socialdemokratins utveckling, inte minst när det gäller spänningarna mellan socialister och mer marknadsorienterade och mellan partiet och LO.

Han sammanfattar bokens poäng med orden: "Den historia som jag försöker berätta är alltså hur förtroende vinns och förloras."

Från ett 54-procentsparti 1940 till ett 30-procentsparti 2010. Trots att socialdemokratiska valarbetare aldrig någonsin knackat så mycket dörr som då blev det ett katastrofval. Men vad hjälper dörrknackning om man inte har något politiskt budskap att framföra till den som öppnar sin dörr?

Det är en fråga som fler partier borde fundera över.

Att något var på gång i den riktningen kan man se i backspegeln redan under 80-talet. Då "förlorade partiet sitt magiska spö, det som kunde skapa välstånd för landets löntagare och omvandla en del av det till rättvist fördelad social välfärd och trygghet. Statistiskt sett klarade vi den fulla sysselsättningen men de människor som försvann in i långa sjukskrivningar och pensioneringar räknades inte", skriver Feldt.

I den andra delen av boken funderar Feldt över vart partiet är på väg och konstaterar att under den sista regeringsperioden, fram till 2006, var socialdemokratin "något av ett förvaltarparti utan några nya idéer, med undantag för visionen av det gröna folkhemmet".

En kritik som idag riktas mot den borgerliga alliansen, möjligen med undantag av att den inte ens har någon vision att presentera.

Kjell-Olof Feldt diskuterar flera avgörande framtidsfrågor som välfärden, arbetslivet, anställningstryggheten, skatterna, socialförsäkringarna, vinster i välfärden och befolkningsutvecklingen och behovet av en ny pensionsreform.

Och han är pragmatiker snarare än dogmatiker.

Han blev förvillad av Håkan Juholts turbomatade sätt att beskriva det lyckorike som går att skapa med rätt sorts politik, så att alla får det bra och trivs.

Kjell-Olof Feldt vill gärna tro att socialdemokratin behövs som en stark kraft i svensk politik. Men spänningen inom partiet är troligen större än spänningen mellan stora delar av socialdemokratin och alliansen.

Därför kommer det kommande valet 2014 att till stor del handla om förtroende, inte så mycket till partier som till personer i partierna.

Mer läsning

Annons