Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konstigt om integrationen skulle ha fungerat med dagens brister

/

I det senaste numret av Ekonomisk Debatt undersöker forskarna Johan Wennström och Özge Öner var i Sverige nyanlända placeras. Svaret är att små kommuner, med en krympande befolkning och hög arbetslöshet, tar emot flest flyktingar i förhållande till folkmängd.

Annons

Den 2 juli bekräftades bilden av Riksrevisionen: Storstadskommuner tar relativt sett emot färre nyanlända. Detta trots att sysselsättningsökningen under de senaste åren har varit starkt koncentrerad till storstadsregionerna. Riksrevisionens bedömning är att nyanländas etablering på arbetsmarknaden, och därmed även i samhället, sannolikt skulle förbättras om kommuner med god sysselsättningstillväxt ökade sin andel av mottagandet.

Det är ingen vågad gissning. Men det stannar inte där.

Riksrevisionens rapport beskriver ett lapptäcke, där de olika bitarna inte verkar passa ihop och där utfallet i hög grad är beroende av enskilda kommuners vilja till ansvarstagande. Det visar att Sveriges integrationspolitik behöver göras om i grunden.

I dag tar det sju till tio år innan en genomsnittlig nyanländ får sitt första jobb, vilket beror på allt från långsam handläggning på Migrationsverket och bostadsbrist i tillväxtregionerna, till otillräckliga utbildningsinsatser och oklar ansvarsfördelning mellan de inblandade aktörerna. Om Sverige ska kunna realisera den ekonomiska potential som finns i asylmottagandet, måste staten ta ett tydligare ansvar för hela processen och se till att nyanlända får skräddarsydda lösningar och bostäder där jobbmöjligheterna är goda.

Regeringen presenterade nyligen ett par steg i den riktning som Riksrevisionen önskar, men det krävs mer än så. Vi kan inte fortsätta att skicka människor som statistiskt sett står ovanligt långt ifrån arbetsmarknaden till kommuner där det är ont om jobb – och därefter bli förvånade när integrationen inte fungerar.

Mer läsning

Annons