Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Invandring och välfärd, absolut – men alla kan inte få allt genast

/
  • Ulf Kristersson förstår välfärdens villkor: Skattepengar måste in för att kunna betalas ut.

Annons

Partierna kan antingen reformerna välfärdsstaten, eller hoppas att verkligheten ska anpassa sig efter den. Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson Ulf Kristersson bidrog nyligen med två viktiga perspektiv i debatten om vilket land Sverige bör vara om några decennier (DN 5/4).

För det första att den svenska modellen aldrig har varit statisk. Den har vuxit fram när parterna ömsesidigt har förstått att samarbete är bättre för tillväxten än konflikt.

Det må låta tråkigt för en hormonstinn SSU:are, men det är inte 1 maj-demagogi och stridsåtgärder som gynnar vanliga löntagare. Reallöneutvecklingen och välfärden tryggas med respektfulla nattmanglingar mellan parterna, senast manifesterade av LO:s och Svenskt Näringslivs gemensamma vädjan om att respektera ”märket”.

Kristerssons andra poäng är att den svenska modellen inte är socialdemokratisk. Det finns en parlamentarisk enighet om att samhället varken ska rymma kelgrisar eller styvbarn.

Banker som hjälper samhällets mest förmögna att gömma pengar i skatteparadis urholkar skattemoralen. Likaså finns ingen ekonomisk motsättning mellan hög invandring och sociala skyddsnät, så länge välfärden bygger på att människor successivt kvalar in.

Skyddsnäten ska hindra den nedslagna från att bli utslagen, för att citera Demokraternas blivande presidentkandidat Hillary Clinton.

Samarbetsviljan, och den blocköverskridande respekten för social grundtrygghet, är två styrkor i svensk politik. Moderaterna förvandlades till ett statsbärande parti när man kastade sina mest högljudda krav på ett systemskifte överbord.

Nu behöver Socialdemokraterna genomgå motsvarande ideologiska reningsbad, och inse att fler välfärdstjänster kommer att kräva någon form av kvalificering. För om skattepengar ska kunna betalas ut måste de först in.

Därmed börjar regeringen och Vänsterpartiets ofinansierade ”välfärdssatsning” på 10 miljarder i fel ände. Den kostar mer än den smakar – och den får marginell effekt på sysselsättningen i särskilt utsatta grupper.

Mer läsning

Annons