Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inför Lööfs tal - Centerpartister vågar prata frihet

/

När Centerpartiets Annie Lööf inleder årets Almedalsvecka, gör hon det som ledare för det enda allianspartiet som inte känner att det behöver byta politik. Medan folkpartister, kristdemokrater och moderater på olika sätt talar om bristerna i den egna politiken, tycks C för första gången sedan den gröna storhetstiden under Thorbjörn Fälldin på 1970-talet, ha hittat en nisch i politiken som man är tillfreds med.

Annons

Äktenskapet mellan marknadsliberaler och landsbygdscenter eller, om man så vill, mellan Stureplan och traditionella C-fästen som Gagnef och Robertsfors, framstår i dag som relativt friktionsfritt. Successivt har de två grupperingarna kommit att se vad de har gemensamt – intresset för företagares villkor är kärnan - snarare än vad som skiljer dem åt. Med det har det skapats förutsättningar för att koalitionen ska bli stabil och långvarig på samma sätt som det historiska samarbetet mellan frisinnade och liberaler i Folkpartiet.

Det har varit långt ifrån enkelt. Annie Lööf var fram tills förra våren konstant ifrågasatt och konflikten kring idéprogrammet har gått till historien som en av senare års mest uppslitande partiinterna konflikter.

Men sannolikt är det just i idéprogramsstriden grunden för de glada minerna i dagens centerparti går att hitta.

Länge var C ett parti där medlemmarna helst pratade om att rädda byskolor och bygga vägar. Denna avsaknad av ett ideologiskt arv har i själva verket visat sig vara en fördel när partiet försökt skaffa sig en liberal profil. Det har inte funnits några ideologiska traditioner eller förgrundsgestalter att slå vakt om eller förhålla sig till. I stället har man förutsättningslöst kunnat diskutera ideologi för att på så sätt mejsla ut en liberal identitet, som inkluderar både byskolor, bättre företagsklimat och en liberal migrationspolitik.

Det innebär inte att allt är frid och fröjd. Partiet har fortfarande en stor andel äldre väljare, samtidigt som man har svårt att göra bestående inbrytningar i nya väljargrupper. Även relationen till övriga allianspartier förblir en utmaning. I alliansregeringarna framstod C ofta som den lojalaste medlemmen, och det var i många sammanhang oklart vad en röst på C gav som man inte lika gärna kunde få med en röst på något av de andra allianspartierna. Risken finns också att partiet i sina förslag upplevs som ett renodlat intresseparti för näringslivet.

Att vara ett liberalt landsbygdsparti är kanske inte någon stor nisch i svensk politik, och de som föreställer sig att C återigen ska bli det dominerande borgerliga partiet ägnar sig sannolikt åt önsketänkande. Men utvecklingen inom Alliansen efter valet borde ge Centerpartiet både lyftkraft och självförtroende. När andra liberaler hellre vill ställa krav eller prata ansvarstagande behövs någon som vågar tala om frihet.

Mer läsning

Annons