Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Högskolan i djup identitetskris

/

Likriktning, bildningsförakt och följsamhet.
Inget en högskolerektor skulle få för sig att rista in i den praktfulla fasaden på Kungsbäck i Gävle. Inte ens en reklamman skulle komma på idén att skicka ut flashiga kurskataloger till "kunderna" och använda sig av ovanstående axiom.

Annons

Ändå verkar det vara tre ledord som håller på att skicka Högskolan i Gävle in i den djupaste identitetskris.

Hårda fakta är att länets högskola måste spara 54 miljoner kronor. Omkring femton anställda ska sägas upp. Fram till 2015 ska 900 utbildningsplatser bort.

Och eftersom de klassiska humanistiska utbildningarna inte har det högsta söktrycket, försvinner förmodligen litteraturvetenskap, statsvetenskap och historia från högskolan.

Vän av mätbar produktivitet ställer sig naturligtvis frågan: men vad gör det? Vad har Gävleborgs län för nytta av ett gäng flerspråkiga Strindbergsexperter eller retoriskt utmärkta kännare av svensk stormaktstid?

Ja, väldigt mycket är naturligtvis svaret.

I bakhuvudet finns utgångspunkten: Gävleborgs län har Sveriges lägsta utbildningsnivå.

Det borde åtminstone vara ett faktum som får vilken tävlingsinriktad regionledning och högskolledning som helst att slå alla kloka skallar samman som går att hitta under den gamla regementsbyggnadens takåsar.

Det har de förmodligen också gjort. Men problemet är att där andra högskolor, till exempel den i Dalarna, engagerat sig i forskning som är lätt att förankra i regionen (man behöver ju bara nämna vargfrågan), så funderar Gävle högskola mest på vad som är den kortsiktiga samhällsnyttan.

Till och med ren industriforskning har bedrivits, där man ägnat sig åt produktutveckling till Ericsson.

Tack för kaffet är ju lätt att säga, när Ericsson sedan lägger ned hela produktionen och ger regionen en arbetslöshetskurva som skjuter genom takåsarna.

Michael Gustavsson, professor i litteraturvetenskap ger i Gefle Dagblad en dyster bild av humanioras kringskurna roll på högskolan. Och framför allt hur förhållningssättet gentemot näringslivet är alltför inställsamt, att alla måste tänka lika och att utbildningarna ska anpassas efter omgivningens omedelbara behov.

För att en student (jag kommer aldrig att kalla dem för kunder) läser litteraturvetenskap, leder inte per automatik till en karriär inom bokförläggarbranschen. En historiker behöver inte bli lärare eller någon som går och gräver i ruinerna i Rom.

Svenskt Näringsliv har inte förstått det som gått upp för ansvariga på handelshögskolan och KTH. Arbetsgivarorganisationen föreslog till och med att humaniorastudenter inte skulle få lika stort studielån som blivande civilingenjörer. Närande och tärande?

Humanistiska studier ger kritiskt tänkande människor. De får lättare att förstå sin samtid och kultur. Blir förhoppningsvis analytiska och vidsynta.

En diskussion pågår både på Handels och KTH, där framtidens företagsledare, industrimän, läkare och civilingenjörer behöver alla dessa intellektuella pluspoäng.

Det är väl ingen som tror att till exempel smartphones utvecklats av enbart it-nördar utan humanistisk och konstnärlig begåvning?

Det bästa är förstås om högskolan skulle kunna börja om. Och försöka tänka både rätt och fritt.

Mer läsning

Annons