Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gästkrönikör Lasse Ekstrand: Arbetet på semestern ger lycka

/


– Var var du på semestern?
– Baden Baden.
– Och du, då?
– Årsunda Årsunda.

Annons

Min framlidne svågers favorithistoria.

Jag minns från Sandviken och Verket gubbarnas kommentarer när semestern var över:

– Skönt vara tillbaka i gängorna igen.

Jag hörde aldrig någon ironisk underton. Snarare en lättnad över att få återgå till det normala och vardagliga. Träffa jobbarkompisarna igen, kaffestunderna och tugget, ondgöra sig över idiotiska basar.

En vecka kvar på min semester. Fyra veckor i det nordjylländska landskap som jag älskar. Öppet åt alla håll, kunde inte bättre passa en ängslig skogsfobiker än undertecknad. Inget som stänger in, blicken kan fara fritt omkring. Milslånga sandstränder.

Men inte tar jag semester i en vedertagen mening. Aldrig hänger jag sysslolös på stranden. Det har jag inte ro till. Snarare är jag mer disciplinerad och koncentrerad än annars. Och om sanningen skall fram så har jag blivit bra på att få det att se ut som om jag ligger i, när jag är på arbetsplatsen. Med åren har jag utvecklat det till en konst. Något jag lärde mig på Sandvik.

På semestern arbetas det - på riktigt. Och jag är min egen, omutlige chef. Inga undanflykter tillåtna. Bara att hugga i.

Upp före klockan sju varje morgon. Det behöver inte ställas någon väckarklocka. Efter kaffet och granatäpplejuicen ut till annexet, för att skriva. Oavbrutet fram till lunch. Aldrig längre. Aldrig övertid. Skrivtiden har jag sedan många år i kroppen.

En kopp java ställs av en vänlig själ in till mig runt klockan tio.

Sisådär vid tolvslaget slår jag av datorn och lägger bort den.

Alltid intresserat mig att höra om andras skrivande. Många gör som jag, har jag förstått genom att konsultera författarbiografier, skriver på förmiddagen. Bästa tiden.

Johan Asplund, Sveriges mest litteräre sociolog, kliver upp i ottan för att skriva.

Pentti Saarikoski, den briljante poeten, kunde inte skriva utan alkohol i kroppen. Finländaren satt gärna på rökiga krogar, stördes inte av höga röster och ljud runt omkring.

Hemingway stod gärna upp och skrev, om jag förstått det rätt. Tydligen förklarat av en ryggåkomma.

Jag jämför mig förstås inte med dessa giganters skrivskicklighet. Utan med deras skrivvanor och rutiner. Vad som behövs för att framkalla skrivandet.

Av någon anledning är jag svårt beroende av mitt annex och det nordjylländska landskapet. Böljande gräs på hedarna. Vesterhavet brusar inte alltför långt borta. I skyn kretsande örnar.

Bävar för den dagen, när jag inte längre får bege mig till Nordjylland och mitt eget rum, slå mig ned med Macen i knäet. Känna orden rinna till. De kommer av sig själva.

Aldrig är jag så lycklig och kreativ som dessa förmiddagstimmar.

Men kalla det semester – nja.

Mer läsning

Annons