Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gästkrönika: Strandskyddsreglerna kan inte alltid trumfa äganderätten

/

En 20 centimeter bred rännil stoppade Patrik Ardefelt i Särna från att bygga en fäbod på sin skogstomt. Rännilen ansågs nämligen ge upphov till strandskydd, 100 meter åt varje håll, och länsstyrelsen upphävde därför den strandskyddsdispens som kommunen hade beviljat. 

Annons

Ola Hjelm i Norrtälje drabbades på liknande sätt. Han köpte en fastighet för 700 000 kronor för att kunna bygga ett hus, men marken blev i ett slag värdelös när länsstyrelsen bestämde sig för att upphäva strandskyddsdispensen.

Såväl Patrik Ardefelt som Ola Hjelm har de senaste fyra åren kämpat mot byråkratin. Stelbent tolkning av strandskyddsbestämmelserna är ett problem i Sverige – inte minst då respekten för strandskyddet riskerar att urholkas om det leder till skeva resultat för enskilda. Men under sommaren har såväl Patrik Ardefelt som Ola Hjelm äntligen fått rätt att bygga. 

Fallen, som har drivits av min arbetsgivare Centrum för rättvisa, visar på två förändringar av strandskyddet som förhoppningsvis kommer att få än större genomslag framöver. Ur det perspektivet är fallen solskenshistorier, även om rättvisan tog god tid på sig.

I Patrik Ardefelts fall har strandskyddet på tomten nu upphävts av länsstyrelsen. Sedan hösten 2014 finns en ny möjlighet att upphäva strandskyddet för små vattendrag som saknar betydelse för strandskyddets syften. Den regeln infördes eftersom det många gånger är orimligt att ett litet vattendrag ska skyddas på samma sätt som hav och stora sjöar. Varför länsstyrelsen under flera års tid inte tillämpade regeln i Patriks fall, trots att mark- och miljödomstolen hade pekat på möjligheten att göra detta, är i och för sig underligt. Men slutresultatet är gott – Patrik kan nu bygga sin fäbod.

Ola Hjelm har fått tillbaka sin strandskyddsdispens efter en dom från mark- och miljödomstolen i Nacka, som har ändrat sin praxis. Olas tomt ligger 160 meter från en vassbevuxen vik. För att ta sig ner till sjön måste man först passera en fem meter bred asfaltväg som bland annat trafikeras av bussar i kollektivtrafiken. På andra sidan vägen ligger 130 meter obrukad åkermark och den sista biten ner till sjön är så tätbevuxen att det nästan är omöjligt att ta sig ner till strandlinjen.

Myndigheterna har ansett att tomten inte har varit tillräckligt avskild från vattnet för att dispens ska kunna beviljas. Men nu har domstolen för första gången gjort en helhetsbedömning av Ola Hjelms situation. Domstolen kommer fram till att hans intresse som fastighetsägare att få bygga ett hus på sin mark väger tyngre än behovet av strandskydd på den aktuella platsen.

Domen från mark- och miljödomstolen tyder på en uppmjukning av praxis gällande strandskydd och kan bli vägledande för andra fall. Den visar att strandskyddsreglerna inte kan trumfa den enskilda äganderätten hur som helst.

Fler länsstyrelser och domstolar måste sluta tolka regelverket på ett onödigt byråkratiskt sätt och i stället se till att besluten blir rimliga för enskilda människor.

Mer läsning

Annons