Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fredrik Westerlund: Öppna gränserna och låt bomberna falla

/

Annons

Det tycks mig som om de skakande händelser vi tvingas förhålla oss till - och det skärrande tempo i vilket vi förväntas förhålla oss till dem - för oss ut på ett ruttnande gungfly. Jag ser det i att vänner till vänster och bekanta till höger vräker ur sig svador av åsikter som får mig att fundera på om de blivit fullkomligt förryckta. Och tveklöst tycker de ungefär detsamma om mig.

Jag reagerar när de relativiserar förtryck beroende på vilken position förtryckaren har i deras föredragna maktordning, eller när de misstänkliggör varje migrants flyktskäl, eller när de talar om att stänga gränser som om asylrätten inte ens fanns. De suckar tungt när jag inte förstår risken för radikalisering och inte inser att läget i kommunerna faktiskt är bortom kritiskt. Linjerna går inte invant från vänster till höger, inte alltid från grått till grönt, i mitt tycke oftare genom fyra nyanser av brunt; läget är hur som helst lika förvirrat som ett försök att fånga det i 2700 tecken inklusive blanksteg.

Efter attacken mot Paris flyr jag från Facebook-diskussioner om att den som vill ha fortsatt invandring borde inhysa alla flyktingar i sitt eget hem, eller att den som inte tror att alla måste fly själv borde flytta till Syrien. Jag gör i stället ett intellektuellt återbesök i medkännande konservatism, compassionate conservatism, ett slagord George W Bush använde och som understundom, och ibland på goda grunder, avfärdats som ihåligt och falskt. Där finns ändå tankegods att hämta.

Stärk människors makt, gynna kraften i civilsamhällets sociala frivilliggrupper och komplettera det offentliga skyddsnätet med människors välgörande hjälp till varandra. Den socialmoderata arbetslinjen passar för övrigt väl in i medkännande konservatism. Där någonstans står jag nu, alltjämt med ett hjärta som blöder för att varenda stackare som tar sig till vår gräns också ska vara välkomna över den.

Att bejaka invandring är av ekonomiska skäl ett måste - inte minst för landets små och eländiga kommuner för vilka det är direkt nödvändigt. Att försvara flyktingmottagande är av moraliska skäl en självklarhet - åtminstone för alla som inte lider av permafrost i själva själen. Att bejaka ett inflöde av andra kulturer är av existentiella skäl ett ofrånkomligt krav - i alla fall för den som inte vill förlora sin spänst och sin utveckling.

Dock skulle jag ändå inte ha något emot att gå med i Nato, ställa mitt JAS-plan till förfogande och bomba de satans mördare som attackerar oss både i Syrien och i Frankrike. George W Bush, när världen brinner känner jag tydligen med din konservatism. Och sedan med Tove Jansson, som i slutet av Vem ska trösta knyttet? skrev: Nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer.

Mer läsning

Annons