Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Framtidsparadox

/

Det finns nog inget så paradoxalt som svensk arbetsmarknad. Det skulle vara svensk arbetsmarknadspolitik då.
I dag publicerar Ljusnan det fjärde avsnittet i Olle Nordquists utmärkta serie "framtidens arbetsmarknad" som skildrar en hög ungdomsarbetslöshet i vårt län, och en helt oacceptabelt hög nivå bland utrikesfödda utan egen försörjning.

Annons

Samtidigt som vissa branscher skriker efter utbildad arbetskraft till sina nischer. Paradoxalt sannerligen och troligtvis ett eller flera systemfel.

Alla tycks dock eniga om att Sverige inte kommer att klara sig utan en större arbetskraftsinvandring. 2030 räknar man med att det behövs 600 000 fler i arbete än i dag, för att vi som samhälle ska klara försörjningsbördan och omhändertagandet av gruppen äldre människor. De blir allt fler och allt äldre, vilket naturligtvis i sig är ett mått på välfärdssamhällets framsteg.

För de unga som vill ha ett arbete direkt efter gymnasiet torde vård- och omsorgsprogrammet vara det självklara valet. Men programmet är inte ens fyllt på Torsbergsgymnasiet.

Det finns det naturligtvis flera förklaringar till men en är att många väljer gymnasieutbildning efter intresse. Inte ett dugg taktiskt och absolut inget slaviskt följande av syokonsulentens råd. Tack och lov.

Robin Demircan, niondeklassare på Granbergsskolan funderar: Han älskar att spela fotboll, vill helst bo kvar i Bollnäs, men siktar på att bli läkare, men vet inte om det finns några jobb så i så fall lutar det kanske åt att bli polis.

Hela världen ligger öppen, det är bara att välja och vraka inriktning i livet, bortom alla negativa diagram och dysterkvistar blommar framtidsplaner hos varenda niondeklassare. Vissa med mer eller mindre realistisk förankring men vad spelar det för roll? Väljer du fel kan du välja om, ändra och byta. Flytta och flytta hem igen. En 16-åring kan inte och bör inte ha något annat förhållande till sin framtid.

38 procent av Bollnäs utrikesfödda är arbetslösa, som är långt över riksgenomsnittet, det redan höga 20 procent.

Arbetsmarknadsekonomens förklaring är att utrikesfödda diskrimineras på svensk arbetsmarknad och att introduktionsprogrammet kring nyanlända inte är ett under av effektivitet.

Det byråkratiska krånglet kring invandrare och deras kvalifikationer är en annan hämsko. Allting ska ske i en viss ordning i Sverige och går man inte alla kurser och validerar om sina betyg enligt konstens alla regler så är man körd. Och åren går...

Att vi har fått en debatt där man blandar ihop asyl- och integrationspolitik med arbetsmarknadspolitik är en annan. Skyddsbehovet hos en asylsökande kan inte grunda sig på arbetsmarknadsutsikterna hos den enskilde.

Vi kan inte ha en gränspolis på Arlanda som visar grönt kort till en civilingenjör från Syrien, men direktavvisar en sömmerska från Afganistan, eftersom vi lagt ned tekoindustrin. Hårdraget väntar man sig snart sådana förslag eftersom Sveriges mest invandringsfientliga parti SD, tillåts inleda en tv-debatt med frågan: Hur stor invandring klarar Sverige?

Eller som någon konstaterade i en skämtteckning: förut sa vi att invandrarna kom hit och tog våra jobb och våra kvinnor. I dag skäller vi för att de inte jobbar. Och inte vill de ha våra kvinnor heller.

Rapporteringen kring arbetskraftsinvandring har också något misstänksamt över sig. Är det månne så att de här indiska it-teknikerna, eller polska byggjobbarna kanske tjänar mindre? Sämre avtal? Utnyttjas på något sätt? För varför skulle man annars välja att importera arbetskraft om inte arbetsgivaren hade någon baktanke?

Självgod och proppmätt inställning till det nya ger ingen utveckling. En kinesisk lärare, en dykare som kan laga fartyg under vatten och en ingenjör som jobbat som printer inom förpackningsindustrin låter som en fantastisk resurs i mina öron.

Perfekt svenska kan de väl lära sig efter hand, på jobbet till exempel.

Mer läsning

Annons