Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fortfarande trångt i garderoben

/

Hur kommer det sig att människor är så sexfixerade?

Annons

Någon annan förklaring kan jag inte se till uttalanden som att "jag och min fru tycker att folk får vara homosexuella om de vill, men de kan väl låta det stanna i sovrummet. Vi går ju inte runt och skriker att vi är heterosexuella!". Som om kärlek bara handlade om sex.

Och som om tal om "jag och min fru" är något annat än att faktiskt basunera ut sin heterosexualitet. Öppenhet handlar inte om att manifestera sin sexuella läggning, utan att slippa dölja den. Att kunna vara sig själv, och dela med sig av sitt liv, var man bor och med vem och andra vardagliga saker. Varannan homo- eller bisexuell svensk vågar inte berätta om sin läggning på jobbet. Det påverkar det vardagliga samtalet på jobbet. Det kan göra att man hamnar utanför. Och att vara udda och "osocial" kan också försvåra möjligheterna till att befordras på jobbet. Det ena leder till det andra.

I sommar får Hälsingland sin första Pridefestival, i och med att Söderhamn Pride arrangeras för första gången. Temat är stolthet.

Det finns många fördomar om Pride, förmodligen baserat på några få bilder på extravaganta Pridetågsbesökare i Stockholm eller Berlin som flimrat förbi på tv. Men Pride är så mycket mer än så. Här varvas musik, dikter, teater, utställningar, workshops, debatter, föreläsningar med fest. För många är det de enda dagarna på året som de upplever att de kan gå hand i hand med den de älskar.

Förra veckan röstade den ryska duman genom ett förslag mot "propaganda" för homosexualitet, bisexualitet och transidentitet. Att som tjej öppet kyssa sin flickvän räknas som propaganda och leder till gripande. Mänskliga rättigheter är inte mycket värda när det handlar om homosexualitet. För att inte tala om situationen för transpersoner. I en tredjedel av EU:s medlemsländer har Pridefestivalen stött på stora problem. På många ställen har den inte kunnat arrangeras överhuvudtaget, eller så har den varit omringad av våld och trakasserier. I Warszawas Pridefestival för några år sedan var det 200 personer som gick i paraden, och 2000 polisen som skyddade deltagarna.

Den moderata europaparlamentarikern Christofer Fjellner anordnade under 2008 års Stockholm Pride en utställning med foton från olika Pridefestivaler runt om i Europa. På vissa håll är det stora, glada fester. På andra håll får vi se arga skinnskallar, kravallpolis och bråk. Fem av ramarna stod helt tomma, där hade myndigheterna stoppat möjligheten att ordna en Pridefestival. Homosexuella handlingar är förbjudna i 80 länder runt om i världen.

Det är fruktansvärt. Men stoppade Pridefestivaler och attityder som gör att det är okej för mig att prata vitt och brett om min man, men inte för min kompis – som är kille och gift med en annan kille – att göra det är två sidor av samma mynt. Det är homofobin som talar. Samma sak när det talas om att det i dag, i Sverige, borde vara så enkelt att komma ut. Vem är det som avgör det? Det den ena tycker är lätt, tycker den andra är svårt. Och faktum är att ungefär hälften av alla homo- och bisexuella upplever att deras kollegor har fördomar, enligt ett tvärfackligt projekt om HBTQ-personer i arbetslivet. En fjärdedel säger att det förekommer trakasserier på arbetsplatserna mot homo- och bisexuella.

Det är därför det behövs Pridefestivaler. För att alla ska kunna känna sig stolta över den de är.

Mer läsning

Annons