Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

För skarp för sitt land

/

Inte ens i dag, 26 år efter mordet på Palme, kan antagonisterna ge en av 1900-talets mest betydelsefulla politiker, det erkännande han förtjänar.
Som om de inte förstod att det mest intressanta och sevärda som just nu visas på landets biografer är Maud Nycanders och Kristina Lindströms film "Palme".

Annons

För att filmen ger oss ett nyanserat porträtt av den svenska politiker som haft, kanske störst, inflytande på den internationella scenen.

Varken lismande eller nedlåtande. Utan ömsom ömsint, ömsom dokumentärt problematiserande.

Men också för att det är en resa genom tre decennier av samhällsbyggande – i vissa avseenden skulle motståndarna hävda raserande.

Vi har ett annat Sverige nu. Men problemställningarna är egentligen desamma.

Förmodligen handlar det om att bredvid en så starkt lysande stjärna blir ens egna tillkortakommanden tydliga. Därför hummades det i motståndarleden. För stora penseldrag, för rakt på sak när staters mördande fördömdes oavsett vem som höll i avtryckaren.

En trygg Tage Erlander vågade släppa fram den unge och intelligente, akademiskt skolade Olof Palme, som till borgarnas förskräckelse hade adlig börd. Klassförrädare skulle en socialist ha sagt.

Hos socialdemokratin fanns inte det bildningsförakt på 1960-talet, som präglar rörelsen i dag. Palme uppskattades för sin bländande retorik och internationella engagemang mot orättvisor och rasism.

Han gömde sig inte på något regeringskansli utan släppte allt han hade för händer och kastade sig in hos kårhusockupanter, gisslantagare på Norrmalmstorg och hade gärna åkt till strejkande gruvarbetare om inte hans "egna pojkar" hindrat honom med orden "det är arbetsmarknadens parter som ska lösa detta".

Impulsiv, debattglad, positiv och modig. Gott självförtroende och övertygad om att han hade rätt. Sådant smittar och många vill vara med i marschen framåt. Mod föder mod och hopp. Feghet och tystnad gör det offentliga rummet ännu tystare.

Palme förlorar regeringsmakten till Torbjörn Fälldin i mitten av 1970-talet. I ett klipp i filmen muttrar Palme över att han blivit tillsagd av sina närmaste att inte vara för hård i debatten mot den gemytlige, piprökande lantbrukaren. För då blir det synd om Fälldin och det kommer att straffa sig. Palme är inte tillfreds, han har ju rätt!

Så man kan ju fundera på hur de politiska motståndarna ska hantera Stefan Löfven som i sin framtoning påminner mycket om Fälldin.

Och egentligen är det bara Carl Bildt av dagens politiker som går att jämföra med Palme i övertygelse och skärpa. Och i sitt sätt att hantera kritik.

Filmen är aldrig sentimental men när sönerna berättar hur de försökte skydda sin pappa från de grövsta hatkampanjerna illustreras priset som den modige och övertygade får betala.

En annan parallell till dagens inrikespolitik är förhållandet till LO. Palme fick rådet av sina närmaste att låta LO driva sina löntagarfonder men ställa partiet utanför.

"Då blir Branting den som enade arbetarrörelsen och Palme den som splittrade den", konstaterade han själv. Och precis där, när han skanderade löntagarfondernas förträfflighet, slocknade lågan en smula. Han trodde inte på det själv.

Så hur ska Löfven hantera LO:s hårdnackade inställning till vinster i skola och omsorg?

Ska han splittra arbetarrörelsen eller sitta still i borgen? Tystnad är hur som helst ingen långsiktig strategi.

Trianguleringen var inte uppfunnen under Palmes tid. En politisk konst som utövas så flitigt i dag att det snart inte går att urskilja vilket parti som är källa till vilken ståndpunkt eller politisk linje.

Kanske kan partierna öka några procentenheter i nästa Sifoundersökning.

Men inte får man rysningar, som när Desmund Tutu talar:

– Palme var genuint färgblind. En människa, är en människa, är en människa. Han spelade en stor roll för att inte vi skulle bli anti-vita, när apartheid äntligen avskaffades i Sydafrika.

Mer läsning

Annons