Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

För Hälsingegårdarnas egen skull

I år blev Hälsingegårdarna som bekant en del av världskulturarvet. Jag läser gamla dokument från riksdagen där hälsingepolitiker frågat om stöd till ansökan och där står bland annat "För hela Hälsinglands utveckling i framtiden är ett positivt beslut om världsarv mycket viktigt". För hela Hälsinglands utveckling. Kunde inte Hälsingegårdarna få vara fantastiska och världsarvsmässiga i sig själva, utan att behöva bidra till det ena och det andra?

Annons

För den liberalt sinnade, och kulturintresserade, finns det bra inspiration i den färska boken Kultur for kulturens skyld: Skisse til en liberal kulturpolitikk som nyligen gavs ut av den norska tankesmedjan Civita. Författarna Kristian Meisingset, Anna Katharina Fonn Matre och Aase Marthe J. Horrigmo ger förslag på de principer som bör vara centrala i en liberal kulturpolitik, och vilka politiska konsekvenser dessa bör få. Precis som i Sverige konstaterar författarna att det behövs nya idéer och argument från högersidan, då man framförallt där länge varit svag. Högern, i bred bemärkelse, har lämnat walkover till vänstern när det kommer till kulturen.

Som titeln avslöjar kan det vara befriande att tänka på kultur som "bara" kultur. Häromveckan hade ledarpanelen frågan om kultur kan vara av betydelse för inflyttning. Den synen, på den "nyttiga" kulturen, är något som Meisingset, Fonn Matre och Horrigmo vänder sig mot. Att kultur skapar attraktivitet, lockar turister och är en tillväxtbransch och därmed bör stöttas stämmer inte enligt forskningslitteraturen. "Ska vi stötta kultur, och det bör vi, ska vi göra det på andra grunder. Inte minst för att kultur är viktig i sig själv".

Se där, precis som det som skavde om Hälsingegårdarna. Kultur kan helt enkelt ha kvalitet i sig själv, bara så där rakt av, utan att behöva bidra till det ena eller det andra. Mer kvalitetstänk, mindre välfärdspolitik, obligatorisk normkritik och arbetslinje runt kulturen så att säga.

Tidningen skrev i går om "miljonregn över kulturen i länet". Så stöttas ofta kulturen lokalt, genom landstinget. Hur kan då liberala principer se ut för finansieringen? Boken är alltså positiv till offentligt kulturstöd, men bara till det som annars inte bär sig. Låt den kultur som kan försörja sig göra det. Civitaförfattarna menar att alla, både på bredden och på höjden, ska få vara med och nyttja och skapa den kultur de själva gillar. Det offentliga ska stötta kultur som inte når ut till en tillräckligt stor marknad annars. Den stora breda massan gillar saker som tv-serier, musikaler och annat som har en stor marknad. Det kan finansiera sig själv.

Men det är, vad författarna kallar för, elitens kultur som har en mer begränsad marknad. Det är färre personer som går på en poesiläsning. Men om vi tycker att poesi har ett värde så ska också kulturpengarna gå till poesin, i stället för till, säg, Melodifestivalen. Alla blir kanske inte lyckligare och klokare av att se poesi eller opera, men att få utvecklas i samklang med den kultur man gillar är däremot positivt.

Det är därför den liberala hållningen bör värna en mångfald av kulturformer, där bara det som behöver det får stöd. Allt som allt är "Kultur för kulturens skyld" en skiss på en liberal kulturpolitik som vill störa den politiska konsensus om kulturen som finns både i Norge och i Sverige. Det är värdefullt.

Precis som de fina Hälsingegårdarna och deras dekorationsmåleri är det.

Mer läsning

Annons