Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

FN-monumentet missaktas om och om igen

Annons

I december hittades en rörbomb vid FN-monumentet vid Sjöhistoriska museet i Stockholm. En händelse som tycks ha passerat i det närmaste obemärkt. Detta trots att syftet tros ha varit att spränga monumentet, ett minnesmärke för de svenskar som omkommit i FN-tjänst.

Egentligen borde man inte bli förvånad över den obefintliga uppmärksamheten. FN-veteranerna själva är det knappast, de är tyvärr vana vid att sådant som berör dem nonchaleras.

Bomben som hittades den 18 december hade antänts av ett tomtebloss men inte detonerat. Den undersöktes av tekniker som nu i veckan hittade dna-spår, spår som ledde till att en 35-årig man häktades på söndagen, misstänkt för att stå bakom bomben.

På forum på sociala medier där veteraner är aktiva är bestörtningen såklart stor.

Det skulle vara en nåd att stilla bedja om att statsministern och försvarsministern snabbt talar om att Sverige inte accepterar attacker på ett monument som har så stor symbolisk betydelse för många. Men intresset för såväl symboliska som konkreta politiska handlingar för att ge stöd åt svenska veteraner har tyvärr länge varit svalt.

Trots att Sverige har gjort många insatser utomlands – Kongo, Cypern, Bosnien, Kroatien och Afghanistan är bara några exempel – så har det länge funnits okunskap och ointresse för de svenskar som tjänstgjort i Sveriges och FN:s namn.

En starkt bidragande orsak till den psykiska ohälsa som är vanlig bland militära veteraner är att de inte blir sedda, inte får uppmärksamhet för sina insatser här hemma. Det infinner sig en känsla av att Sverige inte bryr sig. Det är förödande, inte minst för den som lider av posttraumatisk stress.

Vilket motiv som finns för att försöka spränga FN-monumentet är oklart. Den frågan behöver kvickt få ett svar. Det förtjänar alla de veteraner – vars insatser monumentet är tänkt att hylla.

Mer läsning

Annons