Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Falska drömmar om Palme trettio år efter mordnatten

/
  • Almedalen sommaren 1978. Men hur relevant är Palme egentligen för dagens samhälle?

I Elin Grelsson Almestads nya roman Hundarna på huvudgatan drömmer det socialdemokratiska kommunalrådet i en ångermanländsk kommun om hur Olof Palme ska återvända och ställa allt till rätta. Om bara Palme fått leva hade 1990-talets nedskärningar och EU-medlemskapet aldrig inträffat.

Annons

Läs mer: Sveriges säkerhetsrådskampanj - vägen är varken rak eller vacker

Det är inte bara i fiktionen detta synsätt är närvarande. I själva verket återkommer föreställningen om att den verkliga socialdemokratin dog med Palme gång på gång i samhällsdebatten.

Mordet den 28 februari 1986 har gjort Palme till en projektionsyta för socialdemokratisk längtan efter något annat än finanspolitiska ramverk och usla opinionssiffror. Vi vet inte, och kommer aldrig att få veta, hur Palme egentligen skulle ha ställt sig till privatiseringar, valfrihetsreformer och EU-medlemskap. I stället kan den som vill, låta sina egna drömmar och förhoppningar forma minnet av den mördade statsministern.

Vad vi däremot vet är att bilden av Palmes relation till de politiska och samhälleliga förändringar som kunde skönjas redan i mitten av 1980-talet var betydligt mer komplex än vad som vanligtvis framkommer.

Nyligen beskrev statsvetaren och socialdemokraten Stig-Björn Ljunggren hur Palme lade grunden för många av de förändringar av Socialdemokraternas politik som följde under 1990-talet (Dagens Samhälle 15/2).

Inte minst förde Palme långa samtal med sina förtrogna om behovet av att göra välfärdsstaten mer lyhörd för medborgarnas önskemål. Det förhindrade honom inte från att avfärda tanken på privat barnomsorg med orden Kentucky Fried Children, men de grundläggande resonemangen pekade i riktning mot de valfrihetsreformer som skulle komma att genomföras med start i början av 1990-talet.

Ledare: Stjälp inte den privata sektorn

Det borde egentligen inte förvåna någon. Om det var något som utmärkte Palme som politiker var det intresset för samhälleliga trender. Vänstervågen 1968 fick honom att föra sitt parti vänsterut, på samma sätt som kvinnornas intåg på arbetsmarknaden fick honom att lyfta fram jämställdhetsfrågan.

Men denna känsla för tidsandan blir problematisk när Palme, 30 år efter sin död, fortsätter att diktera principerna på ett centralt politikområde. När S i dag avfärdar tankar på svenskt Natomedlemskap bygger det på en tankefigur sprungen ur kalla kriget och dess särskilda förutsättningar, om Sverige som brobyggaren och den moraliska stormakten i en global ideologisk konflikt.

I dag är minnena av Palme, på besök i Moskva i maj 1980 för att plädera för nedrustning, till föga hjälp som utrikespolitisk karta. Ändå lever de vidare och bidrar till alltmer politiskt destruktiva låsningar.

Samtidigt är det lätt att förstå varför Olof Palme fortsätter att locka och fascinera. I hans gärning finns en idealism och tro på att politiken kan användas för att göra samhället bättre. Man behöver varken vara vänster eller socialdemokrat för att längta efter ledande politiker som på det sättet får oss att drömma.

Mer läsning

Annons