Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Eva Cooper om #MittHälsingland: "Där satt jag och skröt om Söderhamn"

/
  • Söderhamn är landsortens flaggskepp när det gäller allas lika värde, konstaterar Eva Cooper.

För en timme kändes det som om vi hade lämnat Sverige och dess halvdana försök till att väcka sommaren 2015 till liv. På den här gatan kunde jag och mitt lunchsällskap befinna oss i vilken europeisk stad som helst. Till och med solen letade fram och avgjorde det inte helt självklara beslutet att sitta utomhus.

Annons

Där satt jag och skröt med stolthet om Söderhamn.

Den här gången var det Söderhamn Pride som gjorde det. Om vilken betydelse det har att det i orter som Söderhamn finns en festival som tar ställning för allas lika värde. Om vilken känsla det var att tillsammans med flera tusen andra trotsa både väder och hat för att paradera för kärlek.

Men också signalen av framtidshopp och modernitet. Och medvetenhet om hur detta är något som berör alla, att Asyl- och migranthälsan gick i paraden gav just en sådan ytterst viktig signal. 

En logisk fortsättning vore att nu arbeta med att HBTQ-certifiera asylboenden. I dag finns det sju stycken sådana i Sverige. Det innebär ett gediget arbete hos personalen och att människor som söker skydd i Sverige på grund av läggning eller könsidentitet främst kommer att hänvisas till dessa boenden (även om alla asylsökande HBTQ-personer inte flyr av det skälet). Samtliga asylboenden som hittills HBTQ-certifierats drivs av företaget Attendo. Se där vad valfrihet, vinster och mångfald inom välfärden kan möjliggöra!

HBTQ-anpassningen har dock fått en hel del kritik - från de redan boende. För homofobi är knappast ett svenskt småortsproblem. En del regeringar förnekar att trakasserier och övergrepp på homo- och bisexuella och queerpersoner överhuvudtaget sker, andra rättfärdigar det i religionen eller ideologins namn. Många länder har också kriminaliserat homosexualitet och tillämpar grymma straff.

De utpräglade homofoba attityderna stannar inte alltid vid Sveriges gränser. Asylsökande HBTQ-personer vittnar om hård attityd och utfrysning på boenden, från andra asylsökande som har med sig ett helt batteri med fördomar. Fobier och förtryck exporteras inte bara. Det växer där det inte stoppas. Nyligen skrev den liberale debattören Per Pettersson i Expressen (15 juni) om hur "böghatet" får honom att flytta från Stockholmsförorten Husby. Det är från de unga trakasserierna kommer, många av dem förmodligen uppvuxna i Sverige. Husby, som i mångas medvetande är synonymt med kravaller, har enligt Pettersson varit en varm och välkomnande plats där han för tio år sedan utan problem kunde gå hand i hand med sin pojkvän. Nu kastas istället ägg på hans balkong.

Så kan det förstås inte tillåtas vara. Men likt en viss undfallenhet från feministiskt håll mot hedersförtryck finns också många gånger en rädsla att hantera trans- och homofobi bland utrikes födda, allt på grund av rädsla att stämplas som rasist. 

Vilket ofantligt svek mot de som drabbas. Som religionsforskaren Eli Göndör klokt skriver: "Skiljelinjen i samhället går inte mellan muslimer och andra. Den går mellan de som är för det öppna fria samhället och de som vill ha något annat".

Att arbeta för att HBTQ-certifiera asylboenden även i Söderhamn vore därför ett önskvärt nästa steg. I mitt Hälsingland fortsätter då Söderhamn att vara ett landsortens flaggskepp när det gäller allas lika värde.

 

 

Mer läsning

Annons