Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En mammafeminists bekännelser

Nej, anfall är sällan bästa försvar.

Annons

Upp till försvar för pappafeministerna. Men anfalla dem?

Inte om man är pragmatiskt lagd. Frågan inställer sig allt oftare i den kantrade debatten.

Ta den om det jämställda samhället till exempel.

Det överskuggande målet borde rimligen vara att fostra jämställda pojkar och flickor, inte att göra sig ett dagsländenamn som den som angriper manliga feminister för att de vaknat på fel tidpunkt. För att de blivit varse strukturella samhällsproblem på "fel" sätt. Det är annars just nu ett gångbart tillvägagångssätt.

De kallas föraktfullt "pappafeminister". Och chikaneras i spalterna för att vara blåögda och banala. Och patriarkala så klart: De försöker knipa vår politiska hjärtefråga.

Herregud, var de tvungna att få en dotter för att upptäcka att vi inte lever i den bästa av världar. Så ångar de riktiga feministerna på.

"Varför är de så himla arga hela tiden?"

Sonen konstaterar att han inte orkar med radikalfeministerna. 22 år och redan trött på ilskan, hatet, polariseringen. Sverige är ju ändå världens mest jämställda land, fortsätter han.

Världens mest jämställda, eller hur?

Jo, men vi har inte nått hela vägen, inte ännu, svarar jag och blir först konfunderad över hur jag uppfostrat honom egentligen. När det gäller de stora frågorna alltså. De där som handlar om att du som kvinna tjänar 86 procent av mannens lön, att de flesta kvinnor har lägre pension än män, att kvinnomisshandeln (fysisk och psykisk) är ett stort samhällsproblem och att många kvinnor som blivit utsatta för sexualbrott behandlas kränkande av landets domstolar.

Det kanske inte var bra att vi lät honom hållas i sin Pippi-fixering i förskoleåldern. Den där som tog sig uttryck i 10 minuters uppbyggligt tittande på video innan vi kunde cykla till dagis. Som vuxna läser morgontidningen ungefär.

Pippi, en stark tjej men också ett starkt barn.

Eller att radikala Ellen 2,5 år fick så stort inflytande på honom. Hon som vägrade falla in i lucianormen och på sin höjd kunde tänka sig en tomteluva.

Bolibompa-Grynets motto "ta ingen skit" tog han som en personlig uppmaning, reflekterade inte över att det inte skulle gälla både pojkar och tjejer.

Vad skulle han tro egentligen, med två föräldrar som delade lika på föräldraledigheten och en mamma som skjutsade lika ofta till hockey och fotboll, som pappa? Och en pappa som lagade kvällsmat och läste sagor när mamma jobbade?

Många år senare konstaterade han förskräckt att en kompis mamma satte in sin lön på pappans konto. Och sedan tilldelades hushållspengar. Han försökte föreställa sig att det skulle gälla hans egen mamma – tanken svindlade.

Så väl hemma från Bråvallafestivalen diskuterar vi sommarens stora snackis: De tafsande unga männen. "Många beter sig som svin", hävdar sonen. Men glöm att det bara är utländska killar, tillägger han och undrar i vilken värld vi i media lever. Om vi tror att ensamkommande flyktingbarn har råd med inträdet.

Formar vi inte våra uppfattningar från personliga upplevelser och erfarenheter? Annars skulle åtminstone inte jag vara fullt medveten om att det är absolut farligast för unga män att vara ute på stan på lördagsnätterna.

Att vi räknas som ett av världens mest jämställda länder är självfallet resultatet av både kvinnor och mäns hårda arbete.

Och om pappafeministerna också uppfostrar sina söner med samma medvetenhet och klarsynthet som de ägnar döttrarna, är mycket vunnet.

Jag har försökt dra mitt strå till stacken.

Läs mer: De hånar oss!

Mer läsning

Annons