Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En fest utan nationalism

/

I morgon, den 6 juni, ska vi fira den svenska nationaldagen. Ingen stor högtid som får den svenska folksjälen att darra av känsloyttringar, vilket förmodligen beror på att helgdagen är relativt ny och inte hunnit sätta sig som tradition.

Annons

Skeptikerna brukar hävda att vi egentligen inte har något att fira eftersom vi aldrig varit ockuperade, att vi odlat vår demokrati sedan 1600-talet och därför inte känner oss hotade vare sig utifrån eller inifrån. Även om det finns de som med emfas hävdar motsatsen i dagens debatt.

Inte många svenskar har heller suttit och saknat en dag att fira det datum när Gustav Vasa utropades till kung 1523, eller när gällande regeringsform undertecknades 1809. Det i sin tur kan lätt uppfattas som en efterkonstruktion, ett alibi för att arrangera en vårfest helt enkelt.

Fester är det för övrigt inte ont om så här års med skolavslutningar och studentfirande, konfirmationer, dop hos både frälse och ofrälse.

Egentligen ser vi väl midsommar som vår stora, traditionella och genuint svenska högtid. Inte för de "etniska svenskarnas" skull, knätofsarna eller matjesillen. Det är sommarljuset vi inte kan få nog av efter ett halvår i mörker.

Så visst kan vi dansa runt på Skansen i folkdräkt, vifta lite blygt med blågula flaggor och lyssna på någon musikkår eller något spelmanslag som letat sig ut i det kalla regnet. Det finns inget hotfullt eller exkluderande i traditioner.

Och absolut inget främlingsfientligt även om partier som Svenskarnas parti gärna annekterar en dag som denna och bjuder in "alla Sverigevänner" till synes oförarglig fiskdamm och tipspromenad, kryddat med politiska pamfletter.

Vill man uppleva en högtidsstund på nationaldagen ska man ta sig till de ceremonier som många kommuner arrangerar för alla som erhållit svenskt medborgarskap i år. Få inser faktiskt vilka förpliktelser och rättigheter, vilket ansvar och vilken ära det är att få sitt svenska medborgarskap, som de som inte fötts in i svenskheten.

Annars sveper de nationalistiska strömningarna över Europa. En Tomislav Nikolic blir president i Serbien, Gyllene gryning tar plats i grekiska parlamentet, Front nationals partiledare Marine Le Pen rönte framgångar i franska presidentvalet. Sannfinländarna strävar i baktakt och våra egna Sverigedemokrater går i senaste United minds-mätningen upp som tredje största parti.

På fredag börjar också fotbolls-EM.

Polska och ukrainska, rasistiska fotbollshuliganer har i en BBC-dokumentär skämt ut mästerskapets värdländer. Och dit ska vi skicka det svenskaste vi har, Zlatan?

Han klarar sig förmodligen lika bra som en annan svenska som nu gör succé i hela Europa, Loreen.

För det är väl bara att hålla med den mångårige radiojournalisten, och tillika Polenkännaren, Kjell-Albin Abrahamsson: Det går inte att döma ut vare sig Polen eller Ukraina som rasistiska utifrån fotbollshuliganers kriminella uppträdande. Lika lite som det går att kalla skandinaver för extremt främlingsfientliga utifrån Breivik- och Mangsrättegångarna.

I Rinkeby bjuds det till folkfest. Muslimer säger till Norra sidan att de behöver inte bevisa att de är svenskar. De går på fest för att ha roligt och känna gemenskap. Tillägger att de till och med firar jul, för att de är "en del av landet".

Med eller utan folkdräkt, en nationaldag firas av alla som känner sig delaktiga.

Nationalismen är inget att fira. Den finner ändå sin grogrund i rädslan, krisen och otryggheten.

Mer läsning

Annons