Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ekstrand: "Er du deprimert, Lasse?!

Sedan många år har jag en dansk vän, liksom jag medborgarlönsförespråkare och kanske Danmarks mest kände, som förr när vi träffades, vilket skedde varje skimrande sommar på nordjylländsk botten, plötsligt kunde vända sig mot mig och fråga: "Er du deprimeret, Lasse?"

Annons

Det behövde inte föregås av att jag hängde med huvudet, eller hade anlagt en moloken min. Eller att jag inför honom avslöjat ett dystert sinnestillstånd, vi var aldrig personliga med varandra på det sättet, diskuterade uteslutande politik och samhälle. Och vid varje tillfälle förnekade han energiskt att han i sin ungdom varit leninist. Hjälpte inte att jag drog fram en bok han skrev om Lenin.

Kanske var det bara en vänlig undran, jag har aldrig rett ut det med honom. Och numera har vi ingen IRL-kontakt.

Jag kunde irriteras över hans fråga, han liksom bröt den outtalade förutsättningen för vårt samtal, och hade lust att barskt och avvisande svara: Om så är, vad ska du göra åt det?! Jag vet, jag är en hård emigrant, min mors uttryck.

Psykiatri började jag tidigt intressera mig för, föregånget av att det i Sandviken berättades om människor som skickats till ett sjukhus i Bollnäs. Det viskades om att det var "nerverna".

Jag bodde i Uppsala i början på 70-talet, knäckte extra på Ulleråkers Mentalsjukhus, "Bullret" kallat. Stora kaserner, många inlagda patienter. Smygkikade ibland om nätterna i journaler, slogs av språket och godtycket. Stämplar som maktfullkomligt tryckts dit.

Hörde på omvägar talas om och började läsa de så kallade antipsykiatrikerna. Ronald Laing och David Cooper de tongivande. Bärare av en förgörande, men vad jag uppfattade som välgrundad, kritik av den biokemiska förklaringsmodellen. Med dess torftiga människosyn och medföljande objektgörande av patienter. Medicinering för att symptomeliminera. Tukta och vingklippa, frestande att översätta det med.

Kritiken fick aldrig något riktigt fotfäste i Sverige. Tog sig aldrig uttryck i någon omfattande klinisk praktik. På rak arm kan Barbro Sandin i Säter nämnas. Johan Cullberg. Clarence Crafoord. Humanister och kloka terapeuter.

Men inte tillräckligt många eller starka nog att bryta vitrockarnas dominans, bemöttes mest med hån från medicinmännen.

Det gör mig ont att se hur diagnoskulturen bitit sig fast. Jag hör gång på gång talas om barn som diagnostiseras som det ena eller det andra, därefter sätts medicin in.

Och mumbojumbo-terapier som KBT har vind i seglen.

Kortsiktiga och mätbara resultat – men vad händer på längre sikt?

Jag läste nyligen om en doktorsavhandling som med stöd av empirisk forskning hävdar att Asperger, tidigare populär diagnos på barn och unga, i vuxen ålder kan arbetas bort. Och mediciner sättas ut.

Varför blir jag inte förvånad?

Lasse Ekstrand är författare, debattör och lektor vid Högskolan i Gävle.

Mer läsning

Annons