Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det var bättre på Palmes tid

/

Möjligen var det att Gomorron Sverige, som på den tiden bara gick på lördagar, var inställt som var det allra konstigaste. Men minnesbilden är tydlig. Något var helt annorlunda den där lördagen. Statsministern var död. Någon hade skjutit honom. Jag var några månader från att fylla fem år, och minnet från Olof Palmes död kanske är ett av mina första klara minnen.

Annons

Dokumentären om Olof Palmes liv som i helgerna har gått på SVT slutar därför där mina egna minnen börjar. Bilderna från det Sverige som visas, är bilderna från ett helt annat Sverige. Ett Sverige jag aldrig har upplevt. Men det hindrar inte att en av fyra av de mellan 18-34 år drömmer sig tillbaka till just 1960 och -70-talen. Detta enligt en undersökning från ScanTech/SKOP som kom 2011. Det bland människor som knappt eller aldrig minns en tid då det bara fanns en eller två tv-kanaler. Eller för den delen en tid då de flesta kvinnor saknade möjlighet att klara sig själva, och då gifta män hade stöd i lagen att våldta sina fruar. Det var bättre förr?

Tittar man bland alla åldersgrupper är det drygt 40 procent som låter nostalgin svepa i väg dem till det glorifierade 60- och 70-talen. Kanske ser man framför sig en tid då allt fungerade, fattigdom inte existerade och doktorn kunde komma när helst man behövde honom (för det var förstås en han och inte en hen). Fast i själva verket var inte offentlig service särskilt väl utbyggd. Däremot sattes ständigt nya rekord i skattehöjningar och marginalskatter. Det var ju det senare som fick Astrid Lindgren att skriva om häxan Pomperipossa och de 102 procenten i skatt.

Allra mest bakåtdrömmande är Sverigedemokraternas väljare (55 procent), följda av S och V-väljarna. De som i stället tycker att 2000-talet är den period som det är allra bäst att leva i Sverige, är de kristdemokratiska väljarna. På frågan om Sverige kommer att bli ett bättre eller sämre land att bo och leva i om det utvecklas på samma sätt som nu visar på en positiv bild, samtliga åldersgrupper tror på en förbättring. Uppdelat på partier finns det dock kraftiga skiljelinjer. Alliansväljarna tror på framtiden, medan S+V+MP+SD-väljarna alla tror på en försämring. Eller att vi går längre och längre ifrån 60 och 70-talen?

Kanske är det inte så konstigt att just dessa sympatisörer anser detta. Sverige är i dag ett internationaliserat samhälle och inte en isolerad del av Norden. Arbetarrörelsens förkrossande dominans under 1900-talet är borta, sossarnas stöd under glansdagarna låg mellan 45 och 50 procent, medan den senaste opinionsundersökningen visade på 33 procent. För att nämna några exempel.

Eller så handlar det om en känsla av hopplöshet. Det finns nämligen också en åldersskillnad för framtidstron. Mest pessimistiska är de yngre. Idéhistorikern Johan Norberg har berört den nostalgiska synen på tron om framtiden som förklaring till siffrorna (Metro 21/9-11). Det enda som var bättre förr var kanske synen på framtiden. Då kände många att de var på väg någonstans. Svenskarna var övertygade om att framtiden var ljus. I dag tvivlar många. Ekonomisk kris och ungdomsarbetslöshet gör sitt till.

I kampen om väljarna pratar många om att integrationsfrågan ska upp på bordet för att vinna väljare från SD. I själva verket borde det vara framtidshoppet som debatteras mer.

Mer läsning

Annons