Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det handlar inte om märkeskläder

Det finns två olika sorters barnfattigdom – den absoluta och den relativa.

Annons

Den första beräknas i absoluta tal och handlar om att ha livsnödvändiga saker som mat, kläder och bostad. Den andra mäts i hur mycket pengar du har i förhållande till din omgivning. Om standarden i samhället höjs, medan du själv står still, blir du relativt sett fattigare, utan att din situation har ändrats.

I praktiken består den relativa barnfattigdomen snarare av saker man inte gör än av saker man inte har. Ingen utflykt på sommarlovet, ingen fotbollsträning efter skolan, inget födelsedagskalas för kompisarna och ingen shoppingrunda inför skolavslutningen. Man har alltså grunden – mat i magen och tak över huvudet – men i övrigt blir livet fattigt i brist på kultur och upplevelser.

Det säger sig själv att den absoluta fattigdomen är värre än den relativa, men det betyder inte att det går att blunda inför den senare. För även om den inte känns ända in i den kurrande magen, etsar den sig fast i medvetandet och ärvs i generationer. Det handlar om en känsla av utanförskap och i värsta fall underlägsenhet – något inget barn ska behöva känna.

För att hitta lösningar måste man acceptera att båda begreppen finns, för de nödvändiga åtgärderna skiljer sig åt. Medan den absoluta fattigdomen måste bort via riktade stöd till familjer – ingen ska behöva be kyrkan om mat och kläder, vilket Ekot rapporterade om igår – handlar hanteringen av den relativa snarare om konkreta insatser i barnens vardag, som låga avgifter i idrottsföreningar, billiga sommarläger, god tillgång till teknisk utrustning i skolan, avgiftsfria skolutflykter till museer och teatrar, en kulturskola för alla och skolbibliotek med engagerade bibliotekarier.

En annan viktig åtgärd är barnomsorg på obekväm arbetstid, så att föräldrarna kan ta de jobb som finns. Gemensamt för de fattiga barnen – oavsett om det handlar om relativ eller absolut fattigdom – är att föräldrarna i hög grad inte jobbar och inte helt sällan står utanför de generella välfärdssystemen. Dessutom lever många med bara en förälder, så det kan vara värt att se över underhållsstödet som bara har höjts med en hundralapp i månaden sedan 1994.

Ytterligare en sak man kan göra för de barn som lever i relativ fattigdom är att inte överdriva och inte skicka ut larmrapporter som bygger på lögn, förbannad lögn och statistik. Det gjorde Unicef för några veckor sedan och flera medier, som var lite väl heta på gröten, kastade sig över nyheten och rapporterade om att Sverige låg på plats 22 av 35 i-länder när det kom till hur djupt de fattiga barnen föll. Det placerade oss efter länder som Ungern och Polen, där de fattigaste har det betydligt sämre än i Sverige.

Sådana larm gynnar ingen eftersom de inte säger någonting om vare sig problemet eller dess lösningar. För relativ fattigdom handlar framför allt om känslor – känslan av att vara utanför och känslan av skam. Det räcker för att problemet ska var värt att ta på allvar.

Mer läsning

Annons