Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den som övervakar vill inte alltid gott

/
  • Försvaret för den personliga integriteten har klingat av de senaste åren.

Min far blev en gång kontaktad av polisen som ville ställa några frågor rörande ett mord som hade begåtts i Härnösand.

Annons

Han hade nämligen tankat och betalat med sitt kort på en mack i närheten av brottplatsen ungefär vid tidpunkten för mordet, så polisen ville veta om han hade sett något misstänkt.

Jag brukar tänka på det där ibland. Inte på mordet så mycket även om det fortfarande är olöst, utan på vilka möjligheter staten har – i det här fallet polisen – att ta reda på var vi har befunnit oss vid olika tidpunkter.

Den här episoden utspelade sig på 1990-talet och digitaliseringen var ännu bara i sin linda. Mobiltelefoner var inte något som alla hade i sin ficka och internet var ännu inte ens en "fluga", för att använda den före detta kommunikationsministern Ines Uusmanns bevingade ord.

Fastän det på den här tiden var ganska lätt att hålla en låg profil om man så ville – och ens visste om vilka avtryck man lämnade – så kunde polisen alltså ganska lätt konstatera att min far var ett potentiellt vittne till brottet (det var han för övrigt inte).

I dag är situationen helt annorlunda. Det är svårt, för att inte säga på gränsen till omöjligt, att flyga under radarn om man inte vill leva ett ytterst spartanskt liv utan att ta del av den moderna tekniken.

Statens, eller för den delen företags, möjligheter att övervaka oss människor har aldrig varit större än i dag. Varje dag lämnar vi mängder med digitala fotspår efter oss, vare sig vi vill eller inte.

På måndagen kunde Dagens Nyheter berätta att svenska mobiltelefonoperatörer regelmässigt sparar uppgifter om var du – eller mer exakt: din mobiltelefon – har befunnit sig. Även om du inte använt din telefon så registreras din position. Uppgifterna sparas sedan i ett halvår.

Det var detta EU:s så kallade Datalagringsdirektiv gick ut på och som den svenska lagen är utformad efter.

DN:s reporter Kristoffer Örstadius har fått ta del av de uppgifter som lagrats om hans telefon. Var 25:e minut i ett halvårs tid har uppgifter om var mobiltelefonen befinner sig sparats i en databas. Totalt sett handlar det om över 10000 angivelser under ett halvår.

För en journalist som Örstadius är det hela extra känsligt eftersom journalister enligt lag är förbjudna att röja sina källor. De uppgifter som sparas kan mycket väl avslöja om en journalist har besökt en källa i hemmet eller, om uppgifter samkörs, vem mer som har varit på samma plats vid samma tidpunkt.

Vi talar alltså om en detaljerad kartläggning av människors liv bara genom att vi har mobiltelefonen påslagen. Till detta kommer att vi lämnar avtryck när vi till exempel betalar med kort eller surfar på internet.

Det är inte allt för många år sedan som motstånd mot FRA-lagen lockade stora mängder människor och Piratpartiet nådde hela vägen till Europaparlamentet på ett budskap om att värna den personliga integriteten. Nu har pendeln slagit över hela vägen.

Övervakning och avlyssning förekommer numera nästan helt utan politisk debatt. Och när någon kommenterar så är det snarare för att ropa på än mer övervakning och än mer befogenheter för polisen att leta efter nålar i höstackar – som Ivar Arpi gjorde i en ledare i Svenska Dagbladet nyligen.

Också de politiska partierna tycks ha slängt integritetstänkandet över bord för att helt och hållet fokusera på en förment mer effektiv brottsbekämpning. Regeringen, med inrikesminister Anders Ygeman (S) i spetsen, har lagt nya förslag i den här riktningen. Moderaterna är kritiska till regeringens förslag eftersom de inte är tillräckligt långtgående. Både Kristdemokraterna och Folkpartiet verkar vara inne på att låta den information som FRA kommer över genom signalspaning användas också i brottsutredningar, istället för som i dag enbart inom underrättelsetjänsten.

Självklart ska såväl polis som underrättelsetjänst ha rätt att avlyssna och övervaka misstänkta personer vid behov, men det viktiga är just att det finns en misstanke att utreda.

Att motståndet i Sverige är så litet kanske har att göra med vår tradition av att betrakta staten som alla goda gåvors givare snarare än som en instans som, fel använd, kan vara individens fiende snarare än dess vän. Dessa insikter sitter ofta djupt rotade i människor från de forna kommuniststaterna i Öst- och Centraleuropa.

Det skulle inte skada om vi svenskar också insåg att staten, eller de företag som också kan kartlägga dig genom dina digitala vanor, inte nödvändigtvis alltid vill oss väl.

Mer läsning

Annons