Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den leende stridsvagnen

/

Jag undervisar gubevars om ledarskap,

Annons

har ägnat mina bästa år åt det, för att citera en tidigare kollega och dryckesbroder. En återkommande fråga, icke minst från studenterna, är den om det är någon väsentlig skillnad mellan kvinnligt och manligt ledarskap. Leder kvinnor annorlunda än män? Eller är kvinnligt och manligt ledarskap oberoende av om det är en man eller en kvinna som utövar det? Framgångsrika manliga ledare kan ju få höra att de har en kvinnlig ledarstil. Kännetecknad av empati och lyhördhet. Hög social kompetens. Som då räknas som typiskt kvinnliga egenskaper. Vad vet jag, jag bara återger.

Jag har haft flera kvinnliga chefer, därför på nära håll ofrivilligt kunnat studera deras ledarstilar.

En var som en morsa, ville vi skulle trivas och ha det bra tillsammans, viktigast av allt. Mig kritiserade hon för att jag drog mig undan gemensamma kaffestunder och höll mig mest för mig själv. Jag kallade henne trivselfascisten. Det visste hon om. Och hon vägrade lyssna när jag irriterat framhöll att jag var på plats för att arbeta, inte mysa och gosa med kolleger. På dörren till mitt arbetsrum satte jag upp en rubrik från en artikel jag skrivit: Professionella människor behöver ingen chef. I ögonhöjd, så hon skulle möta rubriken om hon fick för sig knacka på min dörr. Och det hände att jag lyfte på telefonluren och fingerade ett inkommande samtal när hon någon enstaka gång var på väg mot mitt rum. Barnsligt, men nödvändigt.

En annan av dessa mina kvinnliga chefer var en av de lömigaste – Sandvikenuttryck – personer jag stött på i hela mitt liv. Fullkomligt opålitlig. Lovade saker som aldrig hölls. Ljög så väggarna tappade färg. Ibland har jag undrat om hon fullständigt saknade självinsikt, kanske borde remitterats till en terapeut. Den typen av personligheter är förstås livsfarliga i en organisation, kan göra andra sjuka.

En av mina tidigare chefer hade en hög position, högst upp rentav. På ytan mild och behaglig. Men inte att leka med. Någon kallade henne den leende stridsvagnen. Det var inte jag, kan tillfogas.

Det jag har svårast för är otydlighet, chefer som är svåra att läsa av och förstå sig på. Lögner kan man avslöja och genomskåda. Stridsvagnar lära sig hålla sig undan. Men otydlighet, finns inget värre. Man vet inte var man har personen. Det där undanglidande och svårfångade. Orosskapande och destabiliserande. Min pappa, som utövade amatörboxning, brukade säga: Det finns motståndare som är omöjliga att få in ett slag på.

Otydlighet har jag noterat både hos manliga och kvinnliga chefer, det följer inte kön. Och det gör mig ofri i relationen till dem. Kommunikationen blir svajig.

För övrigt finns det för många chefer och för få ledare. Egalt om det är kvinnor eller män.

Mer läsning

Annons