Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Demokratiska orättvisor

/

Om det tar tre veckor att få träffa en medicinsk expert i Lund är det naturligtvis ingen som vill vänta mycket längre i Hudiksvall. Om det skulle visa sig att barngrupperna i Söderhamns förskolor är betydligt mindre än i Bollnäs, skulle det upplevas som djupt orättvist bland många Bollnäsföräldrar. Och när man inser att mormor inte har varit utanför äldreboendet på hela veckan, på grund av personalbrist, är det lätt att börja skrika efter nationella riktlinjer och be det kommunala självstyret flyga och fara.

Annons

Just då bryr man sig inte om att maten på mormors äldreboende är bäst i länet eller att sjukvård inte bara handlar om experter, utan även bland annat om vårdcentraler och akutmottagningar. Att Bollnäs kan ha prioriterat högre lärartäthet i grundskolan, istället för mindre grupper i förskolan, är ointressant innan den egna knodden har lärt sig att prata rent.

Det är lätt att förstå den här ilskan. Lika lätt är det att ställa sig bakom principen bakom skillnaderna: det kommunala självstyret. Det bottnar i att besluten ska ligga så nära medborgarna som möjligt och inte enbart fattas av mäktiga politiker i en för många avlägsen huvudstad. Den logiska konsekvensen av 290 kommunfullmäktigeförsamlingar – olika beslut som leder till regionala skillnader – gillar vi dock egentligen bara när det visar sig att vår egen region är bättre än genomsnittet. Detta trots att politik i allmänhet, och kanske kommun- och landstingspolitik i synnerhet, handlar om att prioritera och fördela inom tämligen snäva ramar.

"Ingen rättvisa i kulturskolan" löd en rubrik i Dagens Nyheter förra våren. Artikeln handlar om att avgifterna och utbuden i kommunernas kulturskolor skiljer sig markant. Redan i rubriken fastslås att skillnaderna är orättvisa och eftersom orättvisor underförstått är fel bör situationen – även det underförstått – "rättas till". Inte ett ord om att det är kommunfullmäktigeförsamlingarna – alltså de personer som kommuninvånarna har röstat fram vid allmänna val – som fattar beslut om kulturskolornas budget och att skillnaderna i utbud och avgifter således är en direkt konsekvens av lokal demokrati. Invånarna på en del ställen kanske helt enkelt föredrar renoverade lekparker framför avgiftsfria fiollektioner. Är det verkligen per automatik en orättfärdig orättvisa?

Det kommunala självstyret är naturligtvis inte absolut – en tolvåring kan inte nekas grundskoleutbildning och en bruten arm ska gipsas ihop – och det är inte helt enkelt att sätta fingret på var de grundläggande rättigheterna slutar och det kommunala självbestämmandet börjar. Men att invånarna i Ljusdal inte röstade för samma prioriteringar som invånarna i Nordanstig är varken problematiskt eller orättvist. Det är själva poängen med kommunalval.

Var och en har naturligtvis sin fulla rätt att förespråka att beslut inte ska fattas av lokala politiker och tjänstemän, utan av höjdarna på Rosenbad. Men om man inte tycker det, kan man inte propagera för nationella riktlinjer så fort man känner sig missgynnad i en enskild fråga. För om allt – från bemanning och väntetider till avgifter och dagsaktiviteter – ska regleras av riksdagen och regeringen, vad ska vi då ha det kommunala självstyret till?

Mer läsning

Annons