Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Centerpartiet, om den vilsna borgerligheten själv får välja

Där Liberalerna hugger knivar i ryggen på varann inför öppen ridå, där samlar sig Centerrörelsen, stöttar sin ledare och utnyttjar de ratade kandidaternas kompetens.

Annons

Centerns förra partiledare Maud Olofsson, partiets gruppledare och vice partiordförande Anders W Jonsson och Centerns nuvarande partiledare Annie Lööf efter Lööfs tal i Almedalen i somras. Tryggt och glatt.

Lite som "låt alla blommor blomma".

Partikultur är självfallet en av förklaringarna. Men nog är det en imponerande resa Annie Lööf gjort under sina fem första år som partiledare.

De två kommande åren fram till valet 2018 kommer att bli helt avgörande. För även om hon själv (och många med henne) är trött på diskussionen och det politiska spelet kring vem som tar vem, blir de borgerliga väljarna förvirrade av de senaste två årens ideologiska 180-gradiga högergirar.

Men det för många irriterande vajerräcket i mittfåran räddar liv.

Om det var trångt i mitten före valet 2014, är de livsfarliga omkörningarna i högerfilen dominerande i dagsläget. Men det för många irriterande vajerräcket i mittfåran räddar liv. Det visar all statistik. Och mittenväljarna är inte att förakta. Man skulle nästan kunna kalla det för en typisk svensk värdering – sansat och lagom. Liberalt.

När Centern skulle hitta en efterträdare till Maud Olofsson arrangerades en öppen valkampanj. Anders W Jonsson och Anna-Karin Hatt fick se sig utslagna av Annie Lööf. Men inga ledsna miner följde utan Anders W Jonssons politiska erfarenhet togs tillvara. Han var den självklara partiledarvikarien när Annie Lööf var mammaledig.

Anna-Karin Hatt blev IT-minister i Alliansregeringen och har sedan dess gjort karriär inom näringslivet.

I helgen gav Annie Lööf en intervju i Dagens Nyheter. Honnörsordet är tydlighet. Hon ger klara besked om Sverigedemokraterna: Centern kan inte tänka sig att regera med aktivt stöd av SD. Och hon kräver dessutom svar av Moderaternas Anna Kinberg Batra, vilket dröjer.

Annie Lööf tar dessutom avstånd från den så kallade Gävlemodellen. I november förra året fällde Sverigedemokraterna de rödgrönas budget i Gävle kommunfullmäktige, vilket fick till följd att S-V-MP lämnade ifrån sig styret till Allianspartierna. Dagens industri har hävdat att palatsrevolutionen regisserats från Moderaternas partikansli (partisekreterare Tomas Tobé är från Gävle), något som det moderata kommunalrådet förnekar.

Gävlemodellen skulle alltså utgöra ett experiment: Kan Alliansen styra med aktivt stöd av SD i Gävle borde det gå att applicera på riket. I samma reportage uttrycker Richard Carlsson (SD) missnöje med Alliansen i Gävle. Om inte SD får mer att säga till om hotar han att fälla kommande budget. Visst, "give them hell", eller hur var det?

Läs mer: Hedlund reser stärkt till Lund

Richard Carlsson kommer för lättvindigt undan i DN-reportaget. SD:s partiledning har inte haft något med deras agerande i Gävle att göra, intygar han. Nu hör det till saken att Roger Hedlund (SD), ordförande för Sverigedemokraterna Gävleborg också sitter i partistyrelsen sedan landsdagarna i Lund 2015. Han har stort inflytande på såväl partiets kommun- som regionpolitik på hemmaplan.

Dessutom är erfarenheten i Gävle att Moderaterna är alltför dominerande i Alliansstyret, till förfång för både C, KD och L. Vad de borgerliga partierna verkar ha glömt, i sina försök att blidka högerväljare som gått till SD, är att det finns många vilsna Reinfeldtanhängare därute.

De där mittenväljarna som fortfarande tror på ett öppet, fritt och humanistiskt samhälle. Alla utom Annie Lööf och Centern.

Mer läsning

Annons