Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bara ett spel för gallerierna?

/

Blir de politiska partierna mer och mer lika varandra? Handlar politik mer om personkemi än om ideologi? Är frågan om hur man vinner nästa val och behåller sina positioner viktigare än att stå för några idéer?

Annons

Frågorna är aktuella både på riksplanet, där moderater och socialdemokrater blir allt mer lika, och på lokalplanet där vi har koalitioner som skulle vara omöjliga bara för tio år sedan.

Det har blivit extra tydligt för oss på Hälsingetidningarnas ledarredaktion när vi rest runt i de sex kommunerna under september.

I Ovanåker delar Socialdemokraterna och Moderaterna makten med Folkpartiet och Miljöpartiet. I Bollnäs styr Socialdemokraterna tillsammans med Sjukvårdspartiet och de något udda kontrahenterna Folkpartiet och Vänsterpartiet.

I Ljusdal är läget mer förvirrat än vanligt. I Nordanstig samverkar Socialdemokraterna och Centerpartiet, vilket inte är så ovanligt.

I Hudiksvall styr alliansen plus Miljöpartiet.

Och i Söderhamn regerar de rödgröna som inte längre vill uppträda som ett block i rikspolitiken. Flera ledande sossar beklagar till och med äventyret med det organiserade rödgröna samarbetet vid förra valet.

Visst kan man fundera över hur sossar och moderater kan samverka hur bra som helst lokalt, men på riksplanet uppträder man som om det finns en avgrundsdjup skillnad mellan partierna.

Och hur kan FP och V falla varandra om halsen lokalt, trots att de är som hund och katt i rikspolitiken?

Skulle S och M kunna samarbeta, som i Ovanåker, också i rikspolitiken?

Inte helt otroligt om man ser till sakfrågorna, men helt uteslutet av traditionella och känslomässiga skäl. Om inte landet skulle hamna i ett djupt krisläge.

Mycket i det budgetförslag som finansminister Anders Borg (M) presenterade i veckan är förslag och åtgärder som ligger S nära.

Storsatsning på järnvägar, forskning och rättsväsende kommer inte oppositionen att gå emot. Inte heller sänkt skatt till pensionärer och höjt bostadsbidrag till de fattigaste ensamstående pensionärerna.

I fredags presenterade Leif Pagrotsky (S) sin skatteutredning som ska ligga till grund för S skattepolitik. Han vill behålla jobbskatteavdragen och rutavdraget. Och vill inte ha några återställare när det gäller fastighetsskatt och förmögenhetsskatt.

S, eller i varje fall Pagrotsky, accepterar nu en allianspolitik som S och de rödgröna var emot i förra valrörelsen. Då ville de både minska jobbskatteavdraget och slopa rutavdraget. Och återinföra en form av fastighetsskatt.

Ännu är Pagrotskys utredning bara ett förslag och underlag för diskussion.

LO har redan protesterat högljutt. Och det kommer säkerligen att bli en hård debatt när Socialdemokraternas framtida skattepolitik ska avgöras på partiets kongress i maj nästa år.

Då kommer också den känsliga frågan om vinster i välfärdsföretag att diskuteras. I den frågan har S-ledaren Stefan Löfven redan slagit fast att det är omöjligt att förbjuda vinster i företag om man inte vill öppna för så kallad kreativ bokföring.

Oavsett vad som sägs på partimöten och i högtidstal har de två stora partierna i landet närmat sig varandra. Och deras båda ledare är lågmälda och resonerande, snarare än högljudda och polemiska.

Det gör den politiska debatten kanske lite tråkigare, men samtidigt är det värdefullt om det finns en värdegemenskap kring stora och avgörande frågor som skatter, energi, välfärd, utbildning, försvar, bistånd.

Återstår att se om S och M har modet att erkänna att man närmat sig varandra och dra några slutsatser av detta.

Eller om de båda partierna ska fortsätta att spela upp sina gräl för gallerierna för att ge bränsle åt en blockpolitik som väljarna för länge sedan genomskådat.

Mer läsning

Annons