Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Arbetslinjen går ut på att vi ska jobba mer – men för vems skull?

/

Annons

Varför går vi till jobbet egentligen? För att försörja oss? För att ha roligt? För att skapa något? Eller för att kunna betala skatt? Förmodligen är orsakerna många och varierande, men den politiska diskussionen utgår, häpnadsväckande nog, från att vi främst knegar för att få finansministerns budget att gå ihop.

Målet för politiker, från höger till vänster, är att vi ska lönearbeta så många timmar som möjligt – för välfärdens skull. Det är en märklig tankefigur, eftersom den utgår från att vi i första hand finns till för staten, och inte för oss själva.

I fredags intervjuades exempelvis Fredrik Reinfeldt i Dagens Nyheter om sitt initiativ för att stärka arbetslinjen i Europa (3/6).

Han underströk att politikens roll är att se till att det lönar sig att arbeta. Vid en första anblick låter det kanske rimligt, men det uttalade syftet här är alltså att säkra de europeiska välfärdsstaternas framtid. Det är absurt.

I den amerikanska självständighetsförklaringen formuleras istället en annan idé, träffsäkert och vackert. Där sägs det att statens roll är att sörja för "liv, frihet och strävan efter lycka".

Notera att det alltså inte står lycka, utan strävan efter lycka. Det är ett erkännande av att staten inte kan garantera var och en lycka, den uppgiften åligger individen själv. Vi har ett liv, och vi behöver frihet för att kunna leva det livet utifrån våra egna önskningar.

Självfallet är goda ekonomiska förutsättningar viktigt för de flesta, men vissa saker kräver mer tid än pengar för att uppnå. Bra relationer med andra, till exempel.

Väljer man att lönearbeta mindre för att ägna fler timmar med sina barn, och är medveten om att man då får mindre pengar att röra sig med – vem har då rätt att fördöma detta val?

I Sverige blir svaret på frågan: Många. Den svenska modellen bygger nämligen på att vi har en stor gemensam ekonomi, och som en följd av detta även mycket höga skatter.

Det finns uppenbara baksidor med att det gemensamma är så omfattande.

För det första får vi en moralisk rätt att ha åsikter om hur andra beter sig. Det rör alltifrån hur folk sköter sin hälsa till hur mycket de arbetar. För varför ska jag betala för dig om du inte sköter dig?

För det andra tenderar vi att skänka mindre tid och pengar till att hjälpa andra när vi betalar mycket i skatt. För varför lämna en peng till den hemlösa när jag redan finansierar bistånd, socialtjänst och försörjningsbidrag via skattsedeln?

För det tredje vet vi att det som högbeskattas får en avskräckande effekt. För varför arbeta den där extra timmen vitt, när nära hälften ändå går in i den stora portmonnän som våra politiska företrädare styr över?

Fredrik Reinfeldts och nya Moderaternas argumentation gick inte ut på att fler skulle få större frihet, eller ens större möjligheter till lycka. Nej, hårt arbete ska finansiera välfärdsstaten. Hade man tänkt i termer om välstånd hade det varit betydligt mycket mer respektfullt.

Till syvende och sist handlar ju detta om människosyn: Om vi är ett medel för andra, eller om vi har ett värde i oss själva.

Mer läsning

Annons