Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Är naturresurserna Norrlands räddning?

/

Står Norrlandslänen inför en ljusnande framtid – där växande arbetsmarknadsregioner skapas längs kusten samtidigt som inlandet återindustrialiseras – eller kommer helhetsbilden att förbli mörk? Tiden lär utvisa.

Annons

Helt klart är dock att gruvboomen och utbyggnaden av vindkraften har väckt nya drömmar. Förhoppningar om att de stora satsningarna ska skapa nya arbetstillfällen i glesbygdskommunerna. Precis som skogen, malmen och vattenkraften en gång gjorde.

I boken Norrlandsparadoxen (Ord & visor förlag 2015) granskar journalisten Arne Müller några av de jätteinvesteringar som har gjorts i Norrland. Författaren försöker också bedöma hur realistiska branschföreträdarnas framtidsprognoser egentligen är.

Slutsatsen blir att det är dags att skruva ned förväntningarna, och detta av flera anledningar. Gruvbranschen är extremt konjunkturkänslig. Därför är det osannolikt att den fortsatta utvecklingen kommer att gå längs en rak linje, konstaterar Müller.

Dessutom rationaliseras både vindkrafts- och gruvbranschen. Inget tyder heller på att bortrationaliseringen av arbetstillfällen kommer att stanna upp. Parallellen till vattenkraften och skogsbruket är i så motto tydlig.

Även om en gruva eller vindkraftspark anläggs är det inte säkert att jobben blir så många som projektörerna förespeglade. Och det är heller inte säkert att de som utför arbetet bosätter sig i de aktuella kommunerna.

För den som har följt med i Mittmedias Norrlandspodden, eller för den delen läst journalisten Po Tidholms bok Norrland (Teg Publishing 2012/2014), är bilden välbekant. Tidholm har under många års tid enträget varnat för riskerna med ett alltför okritiskt förhållningssätt.

Arne Müller konstaterar att jättelika investeringar görs men att satsningar sätter små avtryck lokalt i form av arbetstillfällen, befolkningstillväxt och förbättrad service. Däri ligger själva paradoxen. Skattepengarna som naturresurserna genererar försvinner i väg och regionalpolitiken är för svag för att kunna kompensera för tappet.

Po Tidholm går steget längre. I det andra avsnittet av Norrlandspodden hävdar han att Norrland än i dag är en koloni till övriga Sverige "därför att vi inte själva äger eller har kontroll över det som är rikedomarna i den här landsändan". Resonemanget är inte invändningsfritt, men visst borde det vara möjligt regionalisera delar av beskattningen.

Därmed skulle möjligheterna att upprätthålla en rimlig samhällsservice förbättras. En annan åtgärd för att uppnå samma effekt vore att förändra skatteutjämningssystemet.

Den typen av politikomläggning skulle dock behöva kombineras med åtgärder som gör det lättare och mer attraktivt att starta och driva företag i de aktuella kommunerna. Ett problem med de Norrlandsvänner som fastnar i ett evigt ältande av historiska oförrätter, och vars vänstersympatier mer eller mindre tydligt skiner igenom, är att de sällan är särskilt öppna för förändringar av sådant slag.

Det är synd, för även om den strukturella analysen – med dess stråk av bitter realism – är viktig att göra, finns det inget som förhindrar att vi åtminstone försöker göra det bästa av situationen. Även om naturresurserna sannolikt inte kommer att innebära räddningen för Norrland är det helt nödvändigt ta tillvara entreprenörskapet i bygderna. Både det som redan finns och det som kan skapas.

Mer läsning

Annons