Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Är det nya jobb vi ska diskutera eller direktörers och fackpampars magar?

/
  • Är det anständigt att inte föreslå höjda ingångslöner när man som LO-bossen Karl-Petter Thorwaldsson själv tjänar uppåt 100 000 kronor i månaden? – Och om man samtidigt anklagar andra debattörer för att förespråka stora inkomstskillnader? Eller behöver vi komma bort från den typen av personangrepp och i stället diskutera politiska förslag sakligt?

Annons

Anstår det högavlönade politiker och näringslivsdirektörer att föreslå att särskilda låglönejobb eller att ingångslönerna tillåts vara lägre än i dag?

Det debatteras för närvarande. Från socialdemokratiskt håll rasar man mot Centerpartiet, Svenskt Näringsliv och andra som kommit med förslaget, som syftar till att skapa jobb för ungdomar och nyanlända utrikesfödda; grupper som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. (För det är ju inte fråga om att sänka någon lön för en befintlig anställd.)

Men i stället för att föra en sakdebatt riktar S-ledarskribenter och LO in sig på förslagsställarnas löner. C-ledaren Annie Lööf tjänar 120 000 kronor i månaden, Svenskt Näringslivs vd Carola Lemne 490 000. Hur har de mage att föreslå jobb med så låg lön som ner till 14 000 per månad?

Man kan fortsätta sidospåret. Vad tjänar LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson? 89 000 kronor per månad. Vad tjänar Karin Pettersson, politisk redaktör för S-märkta Aftonbladet? 118 000 kr/mån. Såvitt känt föreslår ingen av dessa att ingångslönerna ska höjas till deras nivå, eller att deras egna löner ska sänkas till dagens minimilöner.

Skillnaden är alltså rätt stor även mellan vad S-debattörer tycker är en rimlig minimilön och vad de själva tjänar. Skillnaden i påstådd känslokyla jämfört med näringslivet är däremot liten.

Thorwaldsson och Pettersson lär heller knappast bli arbetslösa utan kan gå arbetslivet ut högavlönade inom arbetarrörelsen. Hur har de mage att avfärda förslag som skulle underlätta för arbetslösa att få jobb? Ett jobb med låg lön är väl ändå bättre än inget jobb med ingen lön?

Men – demokrati handlar inte om direktörers eller fackpampars magar. Resonemang som de ovan ger billiga retoriska poänger, men frihet att framföra politiska förslag tillkommer alla, oavsett om man tillhör eller inte tillhör någon grupp som ett förslag gynnar eller missgynnar.

Det här är en ganska vanlig tankevurpa i den politiska debatten. De som inte själva har barn ska inte uttala sig om föräldraförsäkring och förskola. Män ska inte uttala sig om jämställdhet. Vita, medelålders medelinkomsttagare ska inte uttala sig om den rasism som mörkhyade upplever.

Johodå! För hur torftig blir inte debatten annars? Hur självbeskuren blir inte yttrandefriheten?

Resonemanget förekommer även i omvänd tappning. När jag för länge sedan var engagerad i Liberala ungdomsförbundet och ofta bjöds in till skolor för att presentera liberal politik brukade jag även ta upp hbtq-frågor. Liberaler drev då frågan om registrerat partnerskap för homosexuella (som kröntes med framgång och sedan länge är infört).

Några utgick därför från att jag själv var homosexuell, något som inte är fallet. Men det tycks vanligt att förutsätta att folk i regel talar i egen sak och inte driver principiella ståndpunkter.

Visst vore det bra om alla som deltar i en debatt håller sig till sakfrågan i stället för att ge sig på personen de debatterar med.

Mer läsning

Annons