Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Allt Danmark kan göra borde Sverige kunna göra bättre

/
  • Danmarks statsminister Lars Løkke Rasmussen tillsammans med europarådets Donald Tusk.

Den pinfärska danska regeringen flyttar 3900 statliga jobb från Köpenhamn till 38 olika orter runt om i landet.

Annons

– Det är den största utflyttningen av statliga arbeten någonsin sa statsminister Lars Løkke Rasmussen (V) när regeringen tillkännagav initiativet.

I Sverige är trenden tvärt om. Lokala myndighetskontor läggs ned och funktionerna får samsas i huvudstadens svindyra lokaler. Sammanlagt betalar staten över 16 miljarder kronor i årshyra för att de statliga myndigheterna ska få plats i centrala Stockholm. Att decentralisera statliga myndighetsjobb skulle alltså innebära en besparing.

Varför ser vi då, trots det, en decentraliseringspolitik i Danmark men inte i Sverige?

Det enkla svaret är att utflyttningen av statliga jobb är en trovärdighetsfråga som regeringspartiet Venstre gick till val på. Men det handlar också om att återta en tappad position. I valet 2015 förlorade Venstre sju procent av sina väljare. Tack vare parlamentariskt stöd från övriga borgerliga partier och Dansk Folkparti lyckades man dock bilda en minoritetsregering.

Venstre bildades som ett liberalt landsbygdsparti men har därefter rört sig i en mer konservativ riktning. Venstre har precis som Centerpartiet ett starkare stöd utanför huvudstadsregionen.

Att flytta ut statliga jobb handlar därför inte bara om att infria ett vallöfte. Venstre vill återta sin position som ett parti som företräder hela Danmark.

I dansk politik har det dessutom, vid sidan av invandringsdebatten, i flera år funnits en debatt om obalansen mellan Köpenhamn och de mindre orterna i landet. Argumentationen är i princip identisk med den svenska decentraliseringsdebatten.

Skillnaden är att politiska krafter lyckats föra upp debatten på den nationella dagordningen i Danmark. Det har man inte lyckats med i Sverige där debatten nästan uteslutande förs utanför storstadspressens öron.

Den första lärdomen är alltså att frågan måste få en ökad betydelse i den politiska debatten och föras upp på en nationell arena. Här måste partier och organisationer se kritiskt på sitt eget arbete. Centerpartiet som är det självklara partiet att driv en sådan fråga i riksdagen har inte i tillräckligt hög utsträckning lyft frågan i debatten.

Inte heller har Centerpartiet haft någon uppbackning av andra aktörer. Det lobbyarbete Hela Sverige ska leva, LRF och regionala företrädare bedriver är i dag inte tillräckligt professionellt och aktörerna har lågt eller inget inflytande i den nationella debatten.

Att självkritiskt granska hur det strategiska arbetet kan förändras för att lyfta frågan är steg ett. Steg två är att förflytta frågan från regionala till nationella debattrum och därigenom öka frågans betydelse för väljarna. När väljarna i dag listar sina viktigaste frågor kommer inte ens regionalpolitiken med.

Steg tre är att få Centerpartiet och övriga partier att förstå frågans betydelse och väljartillströmningen den kan ge i en valrörelse.

Valrörelser är till för att vinnas och politiska reformer kommer endast om det ger politiska vinster.

Mer läsning

Annons