Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alla ministrar som Stefan Löfven måste ge sparken

Statsministern har lovat att ombilda sin regering efter Miljöpartiets kongress. Marcus Persson listar vilka som troligtvis får lämna regeringen och vilka som får stanna kvar.

Annons

Att ombilda regeringen är ett smart drag eftersom regeringsarbetet inte har fungerat. Dold bakom maktskiftet i Miljöpartiet behöver dessutom inte Löfven krypa till korset och erkänna att det är så.

Den då nyvalda regeingen fotograferad på Lejonbacken utanför Stockholms slott i Stockholm.

Bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) har redan tvingats lämna. Likaså har Åsa Romson (MP) meddelat sin avgång som miljöminister. Gott så. Annars hade de två varit självskrivna kandidater till att få sparken.

Flera ministrar har varit märkbart anonyma och haft en låg reformtakt i sitt arbete. Här kan nämnas jämställdhetsminister Åsa Regnér (S), infrastrukturminister Anna Johansson (S) och forskningsminister Helene Hellmark Knutsson (S). Sannolikt får de tre lämna regeringen vid en ombildning. En socialdemokratisk regering kan inte vara osynlig i frågor som jämställdhet. Infrastruktur och forskning är dessutom två viktiga profilfrågor för Löfven som vill framstå som tillväxt och innovationsvänlig.

Åsa Regnér är sveriges jämställdhetsminister - vilket få känner till.

Även framtidsminister Kristina Persson (S) och energiminister Ibrahim Baylan (S) har varit märkbart osynlig. Perssons osynlighet beror på att hon har regeringens otydligaste roll – framtidsminister. Hon kommer dock överleva en ombildning och förpassas till en annan ministerroll. Med det försvinner också framtidsministerposten. Baylan (S) överlever tack vare energisamtalen. Det vore förödande för regeringens förhandlingar med Alliansen att sparka honom nu.

Sen finns det ministrar som borde få sparken men som dessvärre kommer sitta kvar i regeringen eftersom det finns ett starkt internt stöd.

Gustav Fridolin borde tillsammans med Åsa Romson tvingas lämna regeringen. Men han klarar sig kvar tack vare uppdraget som språkrör vilket drabbar regeringens utbildningspolitik.

Här kan nämnas sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S), utbildningsminister Gustav Fridolin (MP), landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) och utrikesminister Margot Wallström (S). Wikström (S) har på kort tid gjort sig känd som en riksprussiluska. Enligt Wikström så dricker vi för mycket, vi snusar för mycket och vi sitter för mycket. Nog borde en svensk sjukvårdsminister kunna engagera sig lite mindre i människors livsstil och lite mer i vårdens skenande kostnader.

Fridolin (MP) har inte uträttat någonting i rollen som utbildningsminister och kommer förmodligen inte få något utfört de kommande två åren. Att han en gång lovade att rädda skolan på 100 dagar är ett återkommande skämt. Dessvärre sitter han kvar eftersom Fridolin är språkrör. Bucht (S) bottnar inte i ansvaret som minister eller i frågor som rör jordbruk. Men det finns ingen socialdemokrat som skulle kunna sköta jobbet bättre. Att Wallström (S) får sitta kvar är närmast självklart tack vare sitt tunga stöd i partiet. Men hon borde inte vara Sveriges utrikesminister, märkliga uttalanden och förstörda diplomatiska relationer i både väst och öst visar att hon inte är uppgiften mogen.

Regeringen är inte helt misslyckad. Det finns flera ministrar som är särkilt viktiga för Löfven att hålla fast vid och eventuellt ge större uppgifter. Här kan nämnas arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S), inrikesminister Anders Ygeman (S) och näringsminister Mikael Damberg (S). Samtliga är trovärdiga partiledarkandidater efter att Löfven förlorat valet 2018. Även om Damberg tappat glans under mandatperioden.

Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) är med säkerhet en av kandidaterna till partiledare efter Stefan Löfven.

Sen har vi framtidsnamn som kunskapslyftsminister Aida Hadzialic (S) och finansmarknadsminister Per Bolund (MP). Båda har visat sig klara av större uppgifter än den de har nu. Regeringen skulle heller inte fungera utan personer som finansminister Magdalena Andersson (S), försvarsminister Peter Hultqvist (S), civilminister Ardalan Shekarabi (S), socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) eller migrationsminister Morgan Johansson (S).

Vad Alice Bah (MP) har uträttat som kulturminister är högst spekulativt. Men hon tillför en stjärnglans och PR-kapacitet som regeringen, och framför allt Miljöpartiet strängt behöver. Därför måste också hon vara kvar.

Mer läsning

Annons