Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vill och får är inte samma sak

Svar till Maria Bremefors (24/8).

Annons

När jag läser dina rader kommer två ord för mig: Föreläsning och fokusförskjutning. Du lyckas på ett skickligt sätt förskjuta fokus från det jag försökt att beskriva: Långgatan som svunnen idyll och tillåtligheten i det skedda.

Föreläsningen berör bland annat trädgårdshistoria, orangeriets historia, intressant. Vidare berättar du utförligt om Tomtebo och Emil Fagerlund och hans gärning. Du riktar dig till mig, för mig var det inga nyheter, men för Ljusdalsborna var det säkert intressant.

Du går så långt, att du tror att Emil kunde tänka sig ett Pomeranshus. Skulle han då ha tänkt sig att ett Pomeranshus av nu aktuell typ skulle ha passat in i den byggnadsstil som var aktuell på Långgatan 1901?

Jag tror inte det, skulle han ha byggt ett sådant hus hade han placerat det norr om huvudbyggnaden, inte framför. På norra sidan hade Emil för övrigt fantastiskt fina anläggningar med bland annat springbrunnar med vatten från eget ”vattentorn”, se betongcisternen bakom det fina vattentornet.

Du skriver om vad du påstår vara min syn på tillgängligheten till vattentornet, via nyckel. Varför? Jag har inte med ett ord berört detta, men det är ett skickligt sätt att marknadsföra Pomeranshuset! Nu kan man enkelt gå dit och låna nyckel till tornet. Så bra.

Det jag försökte belysa i min insändare var den visuella tillgängligheten till tornet från Långgatans horisont. Var jag så otydlig?

Pomeranshuset är en vacker byggnad. Där tycker vi lika. Det som skiljer oss åt är placeringen i det som jag tidigare tyckte var en idyll. Du har tittat runt och inspirerats av slottsmiljöer på olika håll. Jag har inte sett alls så många miljöer som du.

Av de slottsmiljöer jag tagit del, har jag aldrig tidigare sett någon där man låter annexbyggnaden skymma fastighetens huvudbyggnad, och dessutom ett ståtligt gammalt torn.

Jag uttrycker ännu en gång min förvåning över att man får bygga så här. Hittar inget svar på detta i ditt ”svar”. Att du ”kan och vill” är det ingen tvekan om, men hur är det med ”får”? Hur har myndigheter, lokala och på länsplanet, ställt sig?

Vet att tidigare var de antikvariska myndigheterna mycket petiga när det gällde byggnation i miljöer av den här typen. Sådant kanske inte gäller längre?

Visst är det härligt att en liten gata och dess byggnader kan engagera så!

Pär Århammar

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons