Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi ska lämna hjärtat utanför...

Förstår ni politiker och de styrande inom Ovanåkers kommun hur personalen egentligen mår? Många av oss mår mycket dåligt all oro och stress som ökat markant i och med att vi gick in i Laps Care.

Annons

För något år sedan då vi fick Mobipen förstod vi att det skulle fungera som en "stämpelklocka", vilket våra chefer bestämt förnekade, å nej, så fick vi absolut inte tro. Inte nog med det så kom nu Laps Care.

Stressen inom mig triggar i gång varje morgon när jag ser lappen med mina arbetspass, hur ska jag hinna? Hur ska jag orka?

Arbetspassen hos varje brukare kan innehålla dusch, klädsel, bäddning, plocka ihop tvätt, göra frukost, eventuellt mata, diska och röja upp det värsta. In till nästa och nästa, samma procedur.

Hjälpa dem som inte är självgående till dagverksamhet eller andra aktiviteter. Samtidigt bär jag på mig larmet som ska besvaras och för det mesta behöver någon hjälp på toa, förflyttas eller liknande.

Har man tur nu hinner man få i sig en macka, (annars är man illamående innan lunch).

Nu har man kanske en städning eller så ska man göra matbeställning för nästkommande dag, eller båda delarna. Hämta matlådor och dela ut, eventuellt måste någon matas.

Nu kommer lunchen, ett välbehövligt avbrott.

Eftermiddagen för mig kan bestå av handling till kanske 3–4 brukare. Hjälp igen till vårt kafé och hem igen. Larmbesök, toabesök och så vidare. Innan dagen är slut kan man ha ännu ett städbesök. Händer något oförutsett spricker tidsschemat direkt.

Många av våra brukare är mycket vårdkrävande och har hjälpmedel som till exempel personlyftar och där behövs dubbelbemanning, vilket nu våra chefer börjat i frågasätta.

Någon tid att umgås och sitta ner och prata med brukarna finns inte längre. Det gör ont i mig när en brukare säger att varken de eller vi personal mår bra av att räkna minuter, och att de inte törs klaga uppåt av rädsla för att inte få bo kvar.

Men vi får väl göra som en högt uppsatt chef vid ett tidigare tillfälle sa, "ni måste lämna hjärtat utanför dörren när ni går in".

Man känner stor frustration då ingen lyssnar eller bryr sig då vi gång på gång påtalar hur vi känner och hur illa vi mår, man får bara höra att så här är det nu och värre kommer det att bli.

Alltså det är bara att gilla läget!

En trött och sliten hemtjänstpersonal

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons