Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi människor är till för att hjälpa varandra

Jag vill berätta det här för att visa att det inte behöver kosta särskilt mycket att visa solidaritet, men att det däremot kan kosta på! Det kräver uppoffring och engagemang. Men det ger också så mycket tillbaka.

Annons

Jag växte upp i en familj på fyra personer: mamma, pappa, min bror och jag. Vi bodde i ett barnrikehus i Råsunda utanför Stockholm. En tvårummare på 49 kvadratmeter var vårt hem. Pappa var gjutare och mamma sömmerska. Rika var vi inte, snarare tvärtom. Jag minns att mamma hade en hemlig kassa att ta till när lönen var slut. Med hjälp av den kunde vi äta gott även de sista dagarna före nästa lön. Ibland kunde vi till och med använda den till att fika på konditori, minns jag. Då fick jag en läsk!

Efter andra världskriget tog mina föräldrar emot ett krigsbarn från Tyskland, Heinz. Han var jämnårig med min storebror och bodde med min familj något år, kanske två. Så föddes jag. Då organiserade min mamma och hennes svägerska och bästa vän ett kollo för barnen i huset, som annars inte fick någon semester.

Via telefon hyrde de en ödegård i Sörmland och satte sig på tåget med 15 ungar. Pappa och morbror Erik åkte med över helgen för att hjälpa till med att ställa gården i ordning. Snickra, ordna vatten och fylla madrassbolstren med halm. Sedan lämnade de kvinnorna och barnen för att åka hem och jobba igen.

Jag vill berätta det här för att visa att det inte behöver kosta särskilt mycket att visa solidaritet, men att det däremot kan kosta på! Det kräver uppoffring och engagemang. Men det ger också så mycket tillbaka. Man får nya vänner, lär känna nya seder och bruk, prövar ny mat och tränar sina förmågor.

I slutet av -80 och början av -90, när många familjer gömde flyktingar undan polis och utlämning var det lättast att hitta en fristad i västra Sverige. Människorna där hade liksom vanan inne och därför kanske större förmåga till empati. Modiga var de också. Under Hitlers ockupation av Norge flydde tiotusentals människor över gränsen till Sverige. Människorna i gränstrakterna öppnade sina hem för dem. Det samma gällde människorna i nordligaste västerbotten som tog emot flyktingströmmen österifrån.

Där skapades kollektiva minnen om att hjälpa sina medmänniskor i nöd. Sådana minnen skapas ständigt och överallt. De hjälper oss nu att uppträda mänskligt. Det är till och med så att vi har stöd av genetiken! Modern forskning visar att vi människor är till för att hjälpa, inte bekämpa varandra. Vårt interna belöningssystem gör att också vi själva mår bra av solidariteten.

Låt oss därför tillsammans bygga fler sådana minnen. Det gör att våra barn kan minnas att pappa och/eller mamma tog del i rörelsen för mänskliga rättigheter och demokrati. Det gör att vi äldre minns och gläds åt att våra barn och ungdomar tog ansvar.

Därmed glömmer vi alla gruffande samtal runt frukostbordet om att: Nu börjar de bli för många. Eller: Tiggarna åker Mercedes. Kanske: De kommer att ta över Europa.

Låt oss i stället minnas vad vi människor har att göra, måste göra, om det inte ska gå åt helvete. Samarbeta, hjälpas åt, finna stigar tillsammans. Men också att bekämpa varje kraft som vill motsatsen. Kanske ska vi också hålla ett öga på de krafter som säger sig vara med men gör något annat, leder oss vilse.

En grupp San-människor, det närmaste vi i dag kan komma vårt ursprung, jag mötte i Kalahariöknen berättade att man när man gav sig ut på jakt, såg man till att ha redskap från så många som möjligt i stammen. På så vis kunde man vid lyckad jakt peka på att det berodde på allas insatser: Du gjorde pilen, han tillverkade bågen, pilgiftet gjorde ju hon ...

Detta förhållningssätt gällde i allt. Gick det inte bra hade man misslyckats tillsammans. Inga hjältar eller syndabockar.

Det är nämligen bara tillsammans vi kan uträtta något bestående. Det kostar inte mycket, men det kan kosta på lite.

Skulle vi misslyckas har vi i alla fall gjort vad vi kan, tillsammans.

Benny Gustafsson

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons