Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi behöver hjälp för att orka vara arbetslösa

Den som aldrig varit arbetslös en längre tid har inte någon talan när det gäller detta. Visst har jag varit en aktiv arbetslös. Men varje ställe man söker jobb på får man ett nej – även om man vet att företaget ska nyanställa. Ingen behöver dig när du söker jobb. Det är bara om du har tur som någon ringer dig.

Annons

Det värsta är den besvikelse man känner efter varje besökt. Vare gång man ska träffa en ny arbetsledare eller personalchef ska man gå in med friska tag och känna sig motiverad. Varje gång kommer man ut därifrån med att känna sig nedtryckt och obetydlig. Även om den man träffar i de flesta fall är mycket trevlig. Jag förstår också de flesta arbetsgivare i detta fall.

Det är många som är arbetslösa och söker jobb. För att kunna känna sig motiverad och gå vidare till nästa ställe måste man ha ett otroligt stark psyke. Jag har det inte. Med undantag från några gånger när jag fått jobb som varat i några år när konjunkturen varit på topp, har jag varit arbetslös större delen av mitt vuxna liv. När konjunkturen sedan vänt, har jag som sist in, fått gå först. Jag har deltagit i allt som arbetsförmedlingen erbjudit och tagit tillfällen som kommit i min väg, för att det förhoppningsvis, ska leda till ett längre jobb.

Jag är nu en bit över 30 och står utan ett jobb att gå till och är utan arbetskamrater att prata med. Det jag känner nu – om jag får ett jobb ska jag aldrig mer fästa mig vid det för mycket. Snart står jag där igen med att skiljas från underbara arbetskamrater och rutiner i tillvaron. Jag har heller inte någon motivation att sätta mig i en utbildning med studielån som sedan ska betalas med jobb jag troligen inte får.

Visst är jag bitter. Därför undrar jag om inte arbetsförmedlingen skulle vilja göra något åt denna attityd som jag vet att jag delar med andra arbetslösa. Vi skulle behöva psykologisk hjälp. Att detta inte ingår i arbetslöshetsförsäkringen fattar jag inte.

Jag har hela tiden haft den där stressen att jag legat samhället till last. Det har hela tiden varit en kamp inom mig som ena sidan sett de möjligheter man har som arbetslös och andra sidan vetskapen om att samhället får lida för att jag ska ha en bra tillvaro.

I alla medier blir vi arbetslösa medvetna om hur mycket vi suger ur samhällets dess tillgångar. Att vi till största delen är till besvär. Just det som åtminstone jag i min uppfostran fått det förklarat vara något fult och skam befläckat.

Jag tycker att vi arbetslösa skulle som regel få träffa en kurator eller psykolog minst två gånger i månaden. Även om man som arbetslös inte vill visa för andra att något är fel så lider man i det tysta.

Många fler skulle troligen känna en större motivation att vara mer aktiv på arbetsmarknaden.

Arbetslös från Inwido i Edsbyn

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons