Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem ska bekosta nostalgin?

Jag hade aldrig tidigare varit på Långgatan i Ljusdal förrän nu i somras. Konstigt nog så hade jag aldrig begripit att just Långgatan är motsvarigheten till Strandvägen i Stockholm. Visst har jag sett vattentornet på håll, men att det låg på Långgatan hade jag ingen aning om.

Annons

Jag minns aldrig att vi Färilaungar åkte på studiebesök till den just nämnda, berömda gatan för att skåda vattentornet och träkåken. Vi hade eget vattentorn och träkåkar i massor.

Men nu i somras så var jag på Långgatan för första gången, och min okunskap byttes till kunskap om just detta område. Jag såg omgivningarna men hänfördes av Pomeranshuset och dess grundare.

Det var en fantastisk upplevelse för alla mina sinnen. Vilken driftig och härlig människa Maria Bremerfors är som vågade satsa, utveckla och genomföra sin idé. Som skapat arbetstillfällen till sig själv och andra.

Det kan väl inte vara meningen att vi som bor i Ljusdals kommun ska bevara nostalgi åt utflyttade människor, som makar sig hem en gång om året för att uppleva gamla minnen?

Vem ska bekosta nostalgi? Är det så att alla som flyttar ska betala nostalgiskatt, och sen kriga om vad som ska bevaras och inte? Har vi överhuvudtaget råd med såna tankar i en kommun där befolkningsantalet ständigt minskar?

Ni nostalgiska utflyttade människor, stötta oss innevånare som vågar tänka nytt och göra verklighet av inkomstbringande idéer! Vi behöver det för att inte allt ska blir en nostalgisk fäbodvall som växer igen.

Kerstin Elverstig

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons